Avfolkning eller fortsatt sågverksdrift?

Bakgrund

När Granviks Såg la ner driften 1924 blev situationen på Seskarö mycket besvärlig och när sen Sandviks Såg sågat den sista stocken 1928 blev den katastrofal. Inte bara för Seskarö utan för hela Nedertorneå Kommun. Arbetslösheten på ön var under en tid uppe i osannolika 92 %. Problemen på Seskarö under perioden 1924 – 1932 ledde till många riksdagsdebatter, ministerbesök på Seskarö, ett antal utredningar och till slut ett regeringsbeslut. Den svåra situationen på Seskarö och de ekonomiska problem det orsakade Nedertorneå kommun blev ett riksintresse och rapporterades flitigt i både lokal- och riksmedia. Frågan var om de flesta Seskaröbor skulle bli tvungna att flytta från ön eller om någon av sågarna kunde startas upp igen. Läs om åren då Seskarö var några riksdagsröster i från att bli avfolkat. Texten nedan är till största del baserad på tidnings-artiklar från den tidsperioden. Via menyn till vänster går det att läsa tidningsartiklarna i sin helhet samlade i ett pdf-dokument och ett antal utdrag ur riksdagsprotokoll.

1924

Efter att Brahebolaget under några år drivit Gran-viks Såg med tidvis inskränkt drift kom ett besked i april 1924 bolaget skulle lägga ned Granviks Såg. Planen var då att såga upp det timmer som fanns och under sommaren skeppa ut allt sågat virke. I juni 1924 var allt virke sågat och sågverket stoppa-des. Det fanns fortfarande en del jobb kvar i bräd-gården och med utskeppningen men de beräkna-des ta slut under augusti. Ca 60 man på Seskarö blev arbetslösa men även många fastlandsbor som jobbade på ön blev utan arbete. I slutet på juli 1924 var det endast tre faryg till som väntades innan allt sågat virke som var klart för leverans var utskeppat och då skulle även de som jobbat i brädgården och med stuvningen bli arbetslösa Det fanns fortfarande en del sågat virke kvar i brädgården som efter torkning skulle skeppas ut sommaren 1925.

I juni 1924 skickade arbetarna på ön en represent-ant till Landshövding Beskow i Luleå för att påtala de problem som väntade och för att ta reda på vilka beredskapsarbeten som var planerade och kunde ge de arbetslösa öborna jobb. Det fanns en del påbörjade statsarbeten som tidigare avbrutits som eventuellt kunde startas upp igen t.ex. vägbygget mellan Koski och Reväsaari och vägen mellan Matinlassi och Sorttisudden på Seskarö. Den stora utdikningen vid Keräsjoki var också ett arbete som kanske kunde återupptas. Efter några veckor beordrade Länsstyrelsen Nedertorneå Väghållningsdistrikt att återuppta och fullborda de två vägbyggen som var påbörjade. Det gav i alla fall en del av de arbetslösa öborna jobb ett antal månader.

I oktober 1924 skickade arbetarna på Seskarö en deputation till Landshövding Beskow med krav på åtgärder. Någon Landshövding fick de inte träffa för Beskow hade precis frånträtt befattningen och den nye Landshövdingen Gösta Malm hade inte ännu anlänt efter sitt uppdrag som Socialminister i regeringen. Öborna fick nöja sig med att träffa landssekreteraren som var Landshövdingens närmaste man. Deputationen träffade också ordföranden i Norrbottens hjälpkommitté och kraven var precis som tidigare att åtgärder måste sättas in. Nu kom det också ett krav på att Domänstyrelsen skulle överta Granviks Såg och starta driften igen

1925

I maj 1925 tillträdde Per Nauclér tjänsten som Disponent på Sandviks Såg efter Aatto Suopankki som under lång tid varit på chef på Sandvik. Det blev starten på ett antal konflikter på sågen. Nauclérs diktatoriska ledarstil gjorde inte honom speciellt populär bland de kommunistiska arbetarna.

Sommaren 1925 fanns det fortfarande ca 2500 standards sågat virke kvar på Granvik som skulle skeppas ut under sommaren. I mitten på oktober var det färdiglastat och de 30-tal man som jobbat blev också bli utan jobb. På Sandvik körde man våren 1925 fortfarande tvåskift med ca 200 anst-ällda. När skeppningen kom igång fick ytterligare att antal arbetare jobb fram till hösten men i mitten på oktober 1925 meddelade Sandviks Såg att de skulle dra in det ena skiftet och bara köra ett skift. Ett 100-tal arbetare väntades då bli utan jobb. De få nödhjälpsarbeten som pågick var i stort sett klara och några andra var inte planerade. I oktober 1925 var ca 300 arbetslösa på Seskarö. Läget för Seskarö var minst sagt mörkt, så mörkt att Svenska Såg-verksindustriarbetareförbundet (SSIAF) avdelning 118 på Seskarö gick ut i pressen med en varning till alla som inte bodde på Seskarö att söka jobb på ön.

Den 3:e november 1925 uppvaktade en deputation från Seskarö Landshövding Gösta Malm i Luleå. Med sig hade de en lista med 177 namnunderskrift-er av Seskaröbor som krävde åtgärder mot arbets-lösheten. Landshövdingen hade inga förslag utan hänvisade till Nedertorneå kommuns arbetslös-hetskommitté som i sin tur fick vända sig till staten. Deputationen kände till detta och visste att kom-munen inte hade någon annan hjälp än statsar-beten söderut och med den låga lön (4 kr/dag) de fick på de arbetena kunde inte en familjeförsörjare klara både sig själv och familjen som var kvar på ön. De påpekade att om kommunen bara tog ut ungkarlar till statsarbetena så kunde det vara till hjälp. Landshövdingen frågade om inte det fanns familjer som kunde söka sig till annan ort och om inte de finska medborgarna kunde söka jobb på sågverken i Finland och flytta dit. Frågan om olika nödhjälpsarbeten diskuterades bl.a. järnvägsbyggena Kalix-Haparanda och Morjärv-Kalix. Något konkret kom inte fram under mötet men Landshövdingen lovade att kontakta Nedertorneå för att framföra de önskemål Seskaröborna framlagt.

I en artikel i SvD anklagades Seskaröborna för att vara lata och hellre gick hemma med bidrag än tog de av Arbetslöshetskommisionens anvisade nöd-hjälpsarbeten. Problemet med nödhjälpsarbetena var att arbetet ofta var långt hemifrån och lönen så låg att det inte gick att förörja sig själv och sin familj som var kvar på ön. De Seskaröbor som hade möj-lighet åkte land och rike runt, byggde vägar och broar, utdikade våtmarker och annat grovarbete som staten tyckte var lämpligt, sen fanns det andra som av olika skäl inte kunde ge sig av från ön och lämna familjen kvar vind för våg.

Den 11:e november 1925 var det dags för den första resan för säsongen till nödhjälpsarbetena (AK arbeten) då 20 Seskaröbor gav sig i väg mot Mackmyra utanför Gävle för att bygga landsvägar. Med sig fick de en reskassa på ca 47 kronor som skulle täcka resa, mat och uppehälle under färden till Mackmyra. Efter att ha tagit sig till fots över isen till Haparanda löste de tågbiljett till Gävle via Boden där de var tvungna att övernatta. När de köpt kaffe på morgonen innan avfärd till Gävle hade de 2.80 kvar av reskassan med den skulle de klara sig de två dagar det tog att ta sig till Mackmyra. Trots löftena från Landshövdingen om att han skulle påverka Nedertorneå Kommun att bara skicka ungkarlar söderut fanns det flera familjeförsörjare med på resan.

1926

Den 26:e januari 1926 åkte ytterligare ett 10-tal öbor till arbete längs Piteälven. De hade fått 17 kronor i reskassa och när biljetten som kostade 11 kronor var betald och de ätit ett mål mat för tre kronor hade de tre kronor kvar. Det skulle räcka till en övernattning i Boden och mat nästa dag. Norm-alt betalade staten ut maxlönen för statsarbeten på 4:05 kronor/dag i lön men innan de åkte från ön till Piteå fick de reda på att ersättningen kunde bli så låg som 2:40/dag. Flera av dem var dessutom familjeförsörjare den här gången också. Som jämförelse var medellönen för en sågverksarbetare 1929 ca 9 kronor/dag så även om de fick maxlön så var det inte ens hälften av vad tjänade normalt.

Det blev många fler nödhjälpsresor för Seskarö-borna men lönen var så låg att de knappt kunde försörja sig själva och än mindre kunde skicka hem pengar till sina familjer. Många av de öbor som var kvar på ön var nu helt beroende av det låga fattigvårdsbidrag de fick av kommunen. En hel del av arbetarna hade varit pressade att skuldsätta sig under vintern och var nu tvungen att betala av skulderna trots den ringa inkomst de hade. Det medförde att många hade svårt att överhuvudtaget ha råd med mat för dagen. För att lindra nöden i alla fall för barnen öppnades i Länsstyrelsens regi en barnbespisning på Seskarö i februari 1926 där flera hundra barn fick ett mål mat om dagen. Sammanlagt serverades det ca 50 000 portioner mat till Seskaröbarnen.

En lite ljusning blev det i mitten på april när Sand-viks såg startade upp det andra skiftet igen. Arbets-lösheten var trots det så stor att Svenska Sågverks-industriarbetarförbundets avdelning 118 på Sesk-arö åter gick ut med en varning och en blockad för arbetare som inte var bofasta på ön att söka jobb på sågen.

I början av juni 1926 beslutade Brahebolaget defi-ntivt att helt lägga ned Granviks Såg. De meddel-ade också att en del av maskinerna skulle mont-eras ned och flyttas till Finland. Resten skulle säljas på plats. Redan under sommaren 1926 påbörjades nedmonteringen av ett par timrade arbetarbaracker bl.a. den stora arbetarbaracken med 32 rum. Boningshusen skulle användas som bostäder i Martinniemi. Även det relativt nya ångpannehuset skulle rivas och flyttas till Finland.

När sen skeppningen kom i gång under sommaren fick ett större antal arbetare tillfälligt jobb. Nu var det inte bara Seskaröbor utan en stor andel av stuvarna kom från byarna på fastlandet. Under augusti 1926 var skeppningen väldigt intensiv och krävde en hel del övertidsarbete. Det skeppades också ut en hel del props, slipers, pålar och timmer via Granviks Hamn. Skeppningen pågick till slutet på oktober då stuvarna åter fick gå till arbetslöshet.

Det var många som ansåg och hoppades att Dom-änverket skulle ta över sågen och driva den vidare men i oktober 1926 meddelade Domänverket att de inte kommer att köpa Granviks Såg. Domänverket såg inga förutsättningar att få lön-samhet för sågen. Dåvarande disponenten på Sandviks Såg Per Nauclér sa i december 1926 att ”Enligt min mening har Seskarö ingen framtid för sig som industriplats. Det är min fullaste uppfattning. De närmare ett par tusen personer som finnas här göra klokt i att bereda sig på detta”

Sandviks Såg körde med tvåskift hela vintern 1926/1927 och planerade att göra det så länge timret räckte vilket beräknades vara någon gång under april. När skeppningen åter kom igång under försommaren så fick stuvarna arbete igen fram till det skeppnings-säsongen avslutades under senhösten. Trots jobben på Sandvik var arbetslösheten fortfarande hög på Seskarö.

1927

Några såg kanske ett litet ljus i mörkret när lant-brukaren och trävaruhandlaren Petter Styrman från Karungi tillsammans med förvaltaren K. Steinvall i november 1927 köpte sågverket med tillhörande fastigheter men det ljuset slocknade nog snabbt när Seskaröborna insåg att avsikten med köpet inte var att starta upp sågen utan att riva anläggningen.

1928

Även om det ryktats under några veckor att även Sandviks Såg skulle läggas ned kom det som en chock när beskedet från Kemibolaget kom i januari 1928 att sågen skulle läggas ned för gott. Orsaken var enligt Kemibolaget att de skulle koncentrera sina sågverk till Karihaara utanför Kemi för att effektivisera driften. Avsikten var att såga slut på det inneliggande timmerlagret vilket beräknades det räcka fram till våren/sommaren med det ca 100 man som då jobbade på sågen I maj fick en stor del av arbetsstyrkan gå hem och den 17:e juni 1928 sågades den sista stocken i Kemibolagets regi och de kvarvarande 75 arbetarna blev utan arbete.

Seskarö hade vid den tiden ca 1300 invånare varav 360 var yrkesarbetande män. När sista stocken på Sandviks Såg var sågad var totalt 295 av  de 360  arbetslösa. Övriga 65 som var handlare, hantverk-are, hemmansägare m.m påverkades naturligtvis också. Seskarö var motorn i Neder-torneå Kommun och stod för en tredjedel av kommunens skatteintäkter. Nu skulle helt plötsligt befolkningen i t.ex. Nikkala, Säivis och Salmis finansiera all nödhjälp kommunen skulle bli tvungen att betala för fattigvårdsbidrag och andra ersättningar till de arbets-lösa Seskaröborna.

Kommunen såg framför sig så höga kommunalskatter att ingen skulle ha råd att betala dem. Kommunen befarade att kommunalskatten 1930 kanske måste höjas till ca 50 % , en skatt som i princip igen skulle ha råd att betala. Utan statshjälp väntade ekonomisk ruin för kommunen. Nedertorneå kommuns arbetslöskommité vädjade till Statens Arbetslöskommision (AK) att snarast bevilja statliga medel för utbetalningarna till de arbetslösa.

I en intevju med Dagens Nyheter den 13:e januari 1928 berättade direktör Aatto Suopanki i Kemi-bolaget att Sandviks Sågverk i och för sig generer-ade vinst varje år men att en koncentration av såg-verksamheten till Karihaara skulle bli mer lönsam. Ett par andra orsaker var brist på sågtimmer och svårigheter att bli av med sågflisen. Suopanki insåg också att situationen skulle bli mycket svår både på Seskarö och i hela kommunen men ansåg att koncernplanen var fastställd och inte gick att förändra.   

Lördagen den 18:e februari 1928 kom Landshöv-ding Gösta Malm på besök till Seskarö för att dis-kutera den uppkomna situationen och hitta lösnin-gar för att undvika en ekonomisk ruin inte bara för Seskarö utan för hela Nedertorneå Kommun. Vid besöket träffade Malm bl.a. Direktör Möller från Kemibolaget, förvaltaren på Sandviks Såg Nauclér, kommunalrådet Hugo Kajander och några såg-verksarbetare från ön. Under mötet med lands-hövdingen begärde kommunen och arbetarna från Seskarö att staten skulle, från Domänverkets skogar, tillhandahålla virke till sågarna. Neder-torneå kommun talade om att det redan var 35 arbetarfamiljer som fick fattigunderstöd. Nästan hälften av kommunalskatten Nedertorneå gick till fattigvården i kommunen. Något konkret kom inte ut av mötet. Landshövdingen fick i uppdrag av regeringen att föreslå åtgärder för att lindra nöden på Seskarö.

När Landshövding Gösta Malm presenterade sin rapport i början på mars 1928 var det ingen munter läsning för Seskaröborna. Han började med att konstatera följande:

- Av öns sammanlagt 310 arbetare är 254 svenskar med 811 övriga personer att försörja.

- Av arbetarna är 56 är finska medborgare med 280 personer att försörja.

- Dessutom finns ca 400 tjänstemän, biträden lärare, handlare m.fl med inräknat deras familjemedlemmar som skulle mista sin försörjning om den arbetande befolkningen försvann från ön

Han skriver vidare i rapporten att Nedertorneå Kommuns ekonomi skulle gå mot ett ekonomiskt sammanbrott om inte något gjordes. Om man inte hittade nya intressenter för att fortsätta driften av sågverket återstod inget annat än avfolkning av Seskarö till ett minimum, ju förr desto bättre.

Malm ansåg också att även om sågverket skulle drivas vidare var industribefolkningen på ön för stor och att en minskning bör ske. Det Malm föreslog var att staten skulle verka för att det sker en avflyttning från ön och att detta skulle ske genom att:

- De utländska arbetarna flyttar från ön

- Genom en effektiv arbetsförmedling ordna arbeten åt Seskaröborna på andra orter varvid kolonisationsmöjligheter bör utnyttjas

- Nödhjälpsarbeten för de som blir kvar på ön

- Slöjdkurser för vuxna ynglingar, barnbespisning och dylikt.

Till sist ansåg Malm att Nedertorneå kommun bör själva göra de nödvändiga fram-ställningarna till myndigheterna för åtgärder som hindrar ett sammanbrott av kommunens ekonomi.

Riksdagsman Oscar Lövgren (S) från Kalix-Nyborg intervjuades i Dagen Nyheter den 8:e mars 1928. Lövgren ansågs i riksdagen vara en av de riksdags-män som kunde mest om sågverksindustrin och dessutom var han från närområdet. Lövgren ansåg att det inte borde vara omöjligt att hålla igång drift på Sandvik Såg. Lövgren pekade på att det i Torne-älv flottades mellan fem och sex miljoner kubikfot timmer årligen så borde det inte vara något prob-lem att förse Seskarö med de 1,5 till 2 miljoner kubikfot per år som krävdes. Han trodde också att om Kemibolaget var beredd att arrendera ut eller sälja sågen så var det relativt små belopp som krävdes för att driva sågen.

I mars 1928 erbjöds Sandvik Såg ut till försäljning i befintligt skick för 150 000.-. Priset sänktes sedan till 115 000 kronor när man undantagit en del in-ventarier bl.a ett antal pråmar. Disponent Nauclér ansåg att möjligheterna att få storkapitalet intress-erade av sågverket som små och om inte Neder-torneå Kommun eller staten bidrog med bistånd så var var han säker på att sågen inte skulle startas upp igen. Nauclér föreslog att ett lokalt bolag bildas där aktiekapitalet skulle sättas till 300.000 kr där kommunen skulle borga för 150.000 kr och resten lösas med att få befolkningen att teckna aktier. Nauclér framhöll också att sågen de två senaste år gett en vinst på mellan 70.000 och 80.000 kronor per år så förutsättningarna borde vara goda att amortera och betala ränta på lån. Kommunfullmäktige beslöt att utreda frågan vidare och behandla den vid ett extra sammanträde.

Lördagen den 7:e april 1928 hade Nedertorneå ett extra sammanträde där det skulle beslutas om en kommunal borgen för inköp av Sandviks Sågverk. Kommunalnämnden och beredningsutskottet hade tillstyrkt en borgen om det bolag som bildades kunde få 500.000 kr i statsbidrag och en koncession på 150.000 timmer från staliga skogar. Förslaget röstades dock ned i kommunfullmäktige efter en fyra timmar lång diskussion.

Oavsett hur omröstningen hade slutat hade kom-munen inte haft laglig rätt att teckna borgen för ett inköp av Sandviks Såg. Länsstyrelsen pekade på ett regeringsbeslut några år tidigare när det föreslogs att Kalix Kommun skulle teckna liknade borgensåtaganden gällande Karlsborg- och Törefors sågverk. Regeringen avslog den begäran och skapade ett prejudikat i frågan.

Fredagen den 27:e april 1928 uppvaktade en deput-ation från Seskarö Stats- Social- och Jordbruksmin-istern i Stockholm. Deputationen bestod av Riks-dagsmännen O W Lövgren Kalix-Nyborg (S), Robert Samuelsson Luleå (k). Från Seskarö deltog Sekel Nordenstam, Emil Fredriksson, Dan Fahlén och Per Nauclér. Dessutom medföljde kommunalnämndes ordförande Gustav Wikberg. Deputationen redogjorde för det allvarliga läge Seskarö befanns sig i och vädjade till Stadsråden om statlig hjälp för att behålla sågverket. Deputationen mottogs mycket välvilligt och Statsministern lovade att utreda saken noggannt för att se vilken hjälp som var möjlig.

I slutet på maj drog Sandviks Såg ned produktionen och ett 50-tal man fick avsked. Det inneliggande timmerlagret beräknades vara slutsågat inom tre veckor, då skulle ca 75 man till få avsked. Ett antal man skulle fortfarande ha jobb i brädgården och med skeppningen av det sågade virket. Enligt Sand-viks Såg skulle de inte anställa några fastlandsbor till utskeppningen utan alla kvarvarande jobb skulle gå till bofasta på ön.

Den 17:e juni 1928 sågades den sista stocken på Sandviks Såg i Kemibolagets regi. De 75 arbetare som fortfarande varit sysslosatta på sågen blev även de utan jobb. Många av de arbetslösa såg-verksarbetarna sökte jobb vid sågen i Karlsborg och andra ställen men utan någon större framgång. Kommunen ansåg nu att de inte på egen hand kunde reda ut svårigheterna och ansåg att det enda som kan rädda situationen var ett ingripande från statsmakterna.

Den 1:a juli 1928 fick Norrbotten en ny Landshövd-ing då Bernhard Gärde tillträdde posten. Gärde fick då överta det svårlösta s.k. Seskaröproblemet. Frå-gan var om Gärde hade andra lösningar för Seskarö än den tidigare Landshövdingen Gösta Malm som föreslog en avfolkning av Seskarö.

Fredagen den 31:e augusti 1928 besökte Statsmi-nister Carl Gustaf Ekman, Försvarsminister Gustav Rosén, Socialminister Jacob Pettersson och Kom-munikationsminister Carl Meurling Seskarö till-sammans med Landshövding Gärde. Det var två saker de ville studera på plats, såverksfrågan och placeringen av Haparanda uthamn. Under en mid-dag hos Disponent Nauclér framlade disponenten resultatet av den pågående aktieteck-ning i bolaget som planerades för ett köp av sågverket. Aktieteckning gick trögt och Nauclér ansåg att det krävdes en virkeskoncession för att få fart på teckningen. Statsministern lovade att regeringen skulle göra vad den kunde för att lösa frågan.

Två veckor efeter Seskaröbesöket var det riksdags-val och den liberala Ekmanregeringen föll. Den 26 september inlämnade regeringen Ekman sin av-skedsansökan. Kungen vände sig då till högerns Arvid Lindman för att bilda en borgerlig koalitions-regering. Liberalerna och de frisinnade var inte in-tresserade av att delta i regeringen och den 1 oktober bildades därför en ren högerregering med Arvid Lindman som Statsminister. Högerns inställning till hur Seskaröproblemet skulle lösas var känt sen tidigare, avfolkning var deras alternativ. Nu var Högerpartiet i minoritet i riksdagen så frågan var om de skulle få med sig tillräckligt många riksdagsmän från andra partier för att genomföra sina planer.

Några timmar efter den nya regeringens konselj den 2:a oktober uppvaktade Disponent Nauclér och den Socialdemokratiske riksdagsmannen O W Lövgren från Nyborg den nya Statsministern, Jordbruksministern, Socialministern och Handels-ministern på uppdrag av Nedertorneå kommun. Man framförde de problem kommunen stod inför och tog upp frågan om en återstart av Sandviks Sågverk. Med på mötet var bl.a. chefen för Domän-verket Generaldirektör Kuylenstierna. Några dagar senare var det dags för nästa regeringsbesök för Nauclér och Lövgren. Då överlämnade de en hemställan från Nedertorneå Kommun att staten skulle tecka ett avtal med kommunen om minst 750.000 kubikfot sågtimmer årligen. Om kommunen skulle få den garantin hade man stora förhoppningar om få ihop tillräckligt många aktieteckningar i det nya bolaget för att uppnå de nödvändiga 300 000 kronorna, preliminärt var det redan tecknat aktier för 210 000 kronor.

Med anledning av den förfrågan om virkesleverans till Seskarö som framförts besökte Domänverkets chef Kuylenstierna Seskarö den 9.e oktober Seskarö på uppdrag av regeringen. Med sig hade han bl.a. Landshövding Gärde. Domänverket var villiga att teckna ett mångårigt kontrakt men eftersom det var frågan om stora virkesleveranser under lång tid ville de ha garantier på att de planerade bolaget var bärkraftigt. Frågan var om Nauclér skulle få arbetarna på Seskarö att skuldsätta sig för att bli delägare i bolaget. Som delägare skulle naturligtvis handlingsfriheten vid t.ex. löneförhandlingar bli begränsad

Den 18:e november meddelade Domänverket att de var beredd att skriva kontrakt på timmerleveranser till Seskarö. Domänstyrelsen framhöll att eftersom de var ett affärsdrivande verk kunde de bara teckna avtal på fem år. Domänstyrelsen framhöll också att de inte hade några avsättningsproblem för virket och om de skulle leverera till Seskarö skulle priser och leveransvillkor vara de som rådde på marknaden. Om regeringen ville subventionera leveransen till Seskarö eller ha en längre kontraktstid än fem år hemställ-de de att regeringen i så fall kompenserade Domänstyrelsen med årliga statsanslag.

I november 1928 begärde Nedertorneå Kommun att Statens Arbetslöshetskommission (AK) skulle finansiera en kontant understödsverksamhet med statsmedel i kommunen. Dessutom krävde kommu-nen att AK skulle lämna ett kontant bidrag till de invånare som var hänvisade till nödhjälpsarbete. De påpekade att den summa som en familjeförsör-jande nödhjälpsarbetare kunde skicka hem till sin familj inte räckte till familjens försörjning och kom-munens fattigvård måste gå in med bidrag. De på-talade det nödläge kommunen befann sig i efter sågverksindustrins sammanbrott och konstaterade att med den minskade skatteintäkten och det ökade behovet av nödhjälp beroende på sågverksnedläggelsen skulle kommunalskatten hamna på 50% om ingen statshjälp gavs.

Nedertorneå sockens industrikommission yrkade i mitten på november 1928 på vissa förändringar i det avtalsförslag Domänstyrelsen lagt fram. En del av förändringarna gällde virkesdimensioner, utsort-ering och pris men även kontraktslängd hade kom-munen synpunkter på. Eftersom de lån som arbetarna skulle vara tvungna att ta för att teckna aktier i det planerade bolaget hade en amorteringstid på 10 år ville kommunen att virkesavtalet också skulle löpa på 10 år. En annan detalj som kommunen ville ha för-ändrad var den minimumkvantitet som sågverket skulle förbinda sig att köpa.

Om bolagsbildningen skulle misslyckas ansåg Ned-ertorneå Kommun att Domänverket skulle ta över Sandviks Såg och antingen driva den själv eller arr-endera ut den. Länsstyrelsen tillstyrkte kommunens framställning och ansåg att med en kompetent led-ning skulle de ekonomiska riskerna för Staten om Domänverket köpte sågen inte vara större än om ett enskilt företag tog över.

1929

Eftersom regeringen inte avsåg att lämna in någon proposition om en återstart av Sandviks Sågverk lämnade två riksdagsmän från Norrbotten in varsin motion till andra kammaren i slutet på januari år 1929. Socialdemokraten O W Lövgren från Kalix-Nyborg yrkade på att riksdagen beslutar om ett stöd på 400 000 kr i stort sett enligt förslaget från Nedertorneå Kommun. Kommunisten J P Dahlen från Kiruna yrkade på att regeringen skulle beordra Domänverket att köpa sågen och omedelbart igångsätta driften. Med sig i motionerna hade de ett antal riksdagsmän.

Klipp ur motionerna:

Statsutskottet avstyrkte som väntat motionerna. De ansåg visserligen att det fanns behov av hjälp till Seskarö men de avvisade tanken på en återstart av sågverket i någon form och hänvisade till att Socialdepartementet övervägde olika former av stöd. Som högerns språkrör i pressen Svenska Dagbladet skrev blåste det upp till strid inför riksdagsmötet den 6:e mars. Sen kastade på lite tändvätska inför riks-dagsmötet genom att bl.a. skriva "De borgerliga böra då erinra sig att arbetarna på Seskarö under årens lopp icke visat sig hysa sådant sinnelag att de skulle utgöra någon värdefull gränsvakt. Kommunister, uppblandade med hitrymda rödfinnar, dominera nämligen alltjämt bland öns arbetarelement"

Onsdagen den 6:e mars 1929 debatterades motionerna i riksdagens bägge kamrar. I andra kammaren blev det en lång och stundvis märklig debatt. Många Socialdemokrater ställde sig bakom Lövgrens motion och kommunisterna ställde sig bakom Dahlens motion men från högerhåll var det hårt motstånd mot motionerna. Flera debattinlägg från högern var inte direkt sakliga där de tog upp Seskarös tidigare historia.

Några klipp ur riksdagsdebatten:

Nils Sandström (h), flottningsdirektör i Västernorrland, tog upp hungerkravallerna 1917 och sa ”Men att så sent som i tjugonde århundradet en lands-hövding av sådan an-ledning överhuvud måste besöka en ort i sitt hövdingedöme och därvid vara åtföljd av soldater, det talar icke till fördel för den ortens befolkning. Och därför har man fått den uppfattningen, att det var ej så bra, som det skulle vara, vid detta tillfälle. Nu får man hoppas, och det är sannolikt, att de oroliga element, som då voro samlade, så småningom ha sig omvänt och bättrat sig” Jag tror för min del, att en sågverksindustri på Seskarö icke blir ett bärande företag. Att inrätta en statlig sågverksindustri, den tanken tycker jag skall vara alldeles utesluten” och yrkade avslag på motionerna.

Otto Järte (h), ämbetsman från Stockholm sa bl.a. ”ur gränsvaktssynpunkt torde icke Seskarön vara mycket värd, utan det skulle kanske snarare kunna tänka sig, att en viss rationalisering av befolkningsförhållandena där uppe skulle kunna förvandla Seskarön till en bättre utpost för svenskheten och svensk medborgerlig ordning än den hittills varit.”

Kommunisten Viktor Herou svarade Herr Sandström. ”Det var ett tillfälle när man skickade ut soldater mot de rebelliska arbetarna och att herr Landsfiskalen kröp bakom en säng. Jag förmodar att såväl herr Järte som herr Sandström fått göra Landsfiskalen sällskap vid detta tillfälle och inte varit så motspänstiga i en liknande situation” Han varnade också för att en liknade situation kan återkomma.

Johan Olofsson (f), bonde och såverksägare från Jämtland frågade Varför inte O W Lövgren själv köpte sågverket om det var så billigt. Sen tillade han att ”Man förstår att Socialdemokraterna gått med på reservationerna, de vill ju socialisera så mycket som möjligt. De har också fått med sig en Biskop, förmodligen för att inte den nybyggda kyrkan skall stå tom. Det var den kyrkan som bolsjevikerna ville ha men bara för att få arbete med bygget”

Den tidigare Statsministern Ekman (f) föreslog en omformulering av Statsutskottets utlåtande. Det var bara en mening i utlåtande Ekman ville byta ut. Han ville att meningen

”Gentemot det alternativt framkomna yrkandet på igångsättande av en statlig sågverksrörelse på Seskarö kan invändas att, i den mån överhuvud en statens träförädlingsindustri finnes böra igångsättas, det lärer vara önskligt att detta kan ske under gynnsammare betingelser för en rationell framtida drift än de som här torde föreligga”

skulle bytas ut mot

”Däremot torde ett upptagande genom Domänverkets försorg vara förtjänt av ett skyndsamt och ingående övervägande”

Efter att andra kammaren röstat ned Dahlens och Lövgrens motioner fick Ekman till slut stöd för sin omformulering av Statsutskottes utlåtande. I första kammaren blev dis-kussionen lugnare och sakligare och även de röstade, efter yrkande av Biskop Olof Bergqvist (H) från Luleå, för Ekmans förslag. Det blev inget beslut om pengar till Seskarö vid det riksdagsmötet men det fanns fortfarande ett visst hopp om att sågen kunde startas upp igen genom Ekmans omformulering av utskottets utlåtande. Det var nog få i riksdagen som då insåg hur mycket den lilla förändringen i utlåtandet skulle betyda för Seskarös framtid. Regeringen var nu tvungen att utreda en återstart av Sandviks Såg i Domänverkets regi innan beslut om avfolkning av ön togs.

Någon dag efter riksdagsdebatten uttalade sig Sta-tens Arbetslöshetskommision (AK) där de avstyrker förslagen om en återstart av sågen. AK framhöll att även om sågen startades skulle arbetslösheten på Seskarö bara minska till hälften. Ca 100 man skulle fortfarande vara arbetslösa som behövde stöd i någon form. AK pekade också på utvecklingen inom sågverksindustrin där det gick mot en koncentration av stora moderna sågverk i samdrift med cellulosatillverkning. Seskarö saknade helt förutsättningar för detta.

Nedertorneå Kommuns Industrikommité skickade en ny skrivelse till Socialministern i mars 1929 där de bemötte uttalande från AK. Kommunen påpek-ade att det fanns folk som var villiga att börja ar-beta direkt om de fick frågan och ansåg också att det borde finnas virke redan framdrivet till flott-ederna så det borde inte vara något problem att starta upp sågen. Kommunen motsatte sig den planerade avflyttningen av Seskaröborna.

Torsdagen den 11:e april 1929 påbörjade Landsfis-kal Bergström från Haparanda på uppdrag av Läns-styrelsen upprätta en förteckning över alla bosatta på Seskarö. Veckan därpå gjordes en värdering av de fastigheter som arbetarna ägde. Inventeringen var ett led i en eventuell avfolkning av ön och inlösen av de fastigheter arbetarna ägde.

I maj var inventeringen och värderingen klar och en rapport lämnades till Länsstyrelsen. Utöver de fas-tigheter som en del arbetare ägde ansåg värder-ingsmannen att några andra tillgångar inte fanns. Lösöret var av ringa värde och inget utöver det nödtorftiga. Det fanns 558 personer som varit beroende av Sandviks Såg varav 167 arbetare. Av dessa ägde 47 st. egnahem. Antalet som varit beroende av Granviks Sågverk var 333 varav 121 arbetare. Av dessa ägde 26 st. egna hem. Förutom sågverksarbetarna fanns det ytterligare 24 st. arbetare i annan yrkeskategori varav 7 st. hade egnahem. Utöver arbetarna fanns det bl.a. hemmansägare, inspektorer, förmän, handlare, hantverkare och personer i allmän tjänst som inte ansågs beroende av sågverken. Totalt fanns det sammanlagt 94 st. egnahem som värderades till 245 000 kr.

Eftersom riksdagen hade ålagt regeringen att ut-reda en eventuell återstart av sågen tillsattes en kommité för detta. Den 17:e och 18:e juni 1929 besökte kommittén Seskarö. Kommitténs uppgift var att ta fram förslag på hur Seskaröproblemet skulle lösas. Även om huvudsyftet med kommiténs uppdrag var att utreda förutsättningarna för en återstart av Sandviks Såg i någon form så fanns fortfarande avfolkningsalternativet kvar. Kommittén bestod av Landshövding Gärde, ombudsman Lindberg från sågverksindustrin, Hagman från AK och J L Ekman från Svenska Exportföreningen. Under besöket hölls sammanträden med representanter för Kemibolaget, av arbetarna utsedda delegater och en del kommunala företrädare. Vilken slutsats kommittén kommit fram till framgick inte men enligt en del medlemmar fanns det en viss förhoppning om att sågen kunde startas igen.

Under sin rundresa i Norrbotten besökte besökte Socialminister Lübeck och Handelsminister Lundvik och Landshövding Gärde Seskarö i slutet på juni 1929. Ministrarna träffade en deputation från be-folkningen, direktören för Kemibolaget och en del andra intressenter. Efter att besökt sågverket och diskuterat frågan med de inblandade kom man fram till att även om sågverket startade måste en stor del av ön avfolkas.

I mitten på juli 1929 var det dags för nästa besök, ett antal Riksdagsmän på Norrlandsturné besökte ön. Riksdagsmännen kom via Karlsborg med hjul-ångaren HAPARANDA. Vid framkomsten till Sand-vikskajen på ön redogjorde Landshövding Gärde för det svåra läge öborna befann sig i och vilka åt-gärder som ansågs behövas för att hjälpa Ses-karöborna. Efter det promenerade riksdagsmän-nen till Leppi-niemikajen där de steg ombord på HAPARANDA som flyttat sig dit. Besöket på ön var de 15 minuter det tog att gå från Sandvik till Leppäniemi. Färden gick vidare till Haparanda där staden bjöd på middag på Stadshotellet. Under resan från Seskarö till Haparanda anordnades en insamling till förmån för Seskaröbarnen. Insamlingen gav ca 1000 kr som skulle används till bespisning av barnen.

Den 16:e december 1929 hade den kommitté som tillsatts för att utreda Seskaröproblemet sitt betän-kande klart. Det var inte den julklapp Seskaröborna ville ha. Utsikterna för en återstart av sågen blev allt mindre och en avfolkning av Seskarö ryckte allt närmare. Kortfattat hade kommittén kommit fram till följande:

- Förutsättningar saknas för en lönsam drift av Sandviks Sågverk
- Även om sågverket startades skulle en stor del av arbetslöshetsproblemet kvarstå
- Även om starka sociala skäl talar för en start av sågverket kan det inte vara med hänsyn till konsekvenserna tillrådligt att med statshjälp uppehålla en industri som ekonomiskt sett saknar existensberättigande.
- Staten bör underlätta för en frivillig avfolkning av ön genom flyttningsbidrag och inlös-en av egnahem.
- Att Staten genom en effektiv arbetsförmedling hittar nya jobb åt de avflyttade, t.ex. inom skogs- och jordbruk.
- Yrkesutbildning för Seskaröungdomarna.
- Som en sista utväg kunde kommittén tänka sig en provisorisk drift vid Sandvik genom Domänverkets försorg. Två av kommittén medlemmar anmälde avvikande åsikt om detta och ansåg att ett igångsättande av Sandviks Såg inte under några förhållanden bör komma i fråga.

1930

Många av fastigheterna på Seskarö hade intecknin-gar i olika banker och hos andra fordringsägare. För att underlätta en avfolkning av ön föreslog Statens Egnahemsstyrelse i januari att staten förhandlar med fordringsägarna och till nedsatta priser löser in inteckningar och andra skulder. Vidare påminde de om sitt tidigare förslag om rän-tefria jordbrukslån för de arbetare som kunde tänka sig att sadla om till jordbrukare.

I mitten på januari 1930 framförde Nedertorneå Kommun hård kritik över Kommitténs betänkande om sågens framtid. Kommunfullmäktige hade anlit-at den f.d. Disponenten på Sandviks Såg Aatto Suo-panki och antog hans utlåtande som sitt. Suopanki kom fram till att istället för ett årligt driftunderskott som kommittén kom fram till skulle tvärtom sågen ge en årlig vinst på drygt 67 500 kronor. Suopanki ansåg att många av de investeringar som kommittén räknat med inte behövdes. Det krävdes ingen ny sågram, ingen förändring av justerverket och att det räckte med åtta nya pråmar istället för de 20-40 pråmar som kommittén räknat med. Sen ansåg han att man kunde fortsätta att tillverka träkol till ett bra pris. Sen ifrågasattes de inköps- och försäljningspriser som kommittén räknat med för sågtimmer och det sågade virket. Nedertorneå kommun hemställde därför till regeringen att vidtaga åtgärder för en drift av Sandviks Såg.

Den 14:e mars 1930 lade regeringen fram sin prop-osition Nr 255 angående arbetslöshetens bekämp-ande. En stor del av proposition var en beskrivning av Seskaröproblemet och dess lösning. Regeringens förslag var avfolkning. De skriver i propositionen bl.a. följande: Då länsstyrelsen och de sakkunniga sålunda kommit till den uppfattningen att Seskarö-industrin icke kan väntas återupptagen utan stat-ens bistånd, att sådant bistånd icke bör lämnas samt att största delen av befolkningen icke har möjlighet att utan industri kunna försörja sig på ön, har konsekvensen för länsstyrelsens och de sak-kunnigas del blivit, att de anse, att praktiskt taget hela den nuvarande sågverksarbetarstammen eller i varje fall den fullt arbetsföra delen därav, vilken uppskattats till 250 man med 650 familjemedlemmar eller inalles cirka 900 personer, måste utflytta från ön och söka sin utkomst på annat håll.

Det fanns många oklarheter i regeringens proposition, det fanns t.ex. ingen plan på vart Seskaröborna skulle ta vägen efter en avflyttning.

Under våren/försommaren 1930 lämnades det in ett antal motioner till både första och andra kammaren om förändring i regeringens proposition #255 som förordade en avfolkning av Seskarö

I motion #339 i första kammaren inlämnad av C I Asplund (S) och D Hansén (F) hemställde de att regeringen skulle bevilja 295 000 kr för inköp av Sandviks Sågverk med tillhörande mark, byggnader och inventarier. De föreslog också att de anställda skulle avstå 10 % av lönen som skulle placeras i en fond som skulle täcka statens kostnader i fall sågen senare skulle läggas ned eller säljas. I motion #340 hemställde Olof Bergqvist (H) att regeringen gav Domänstyrelsen i uppdrag att starta en provisorisk drift av Sandviks Såg men också vidta åtgärder för förflyttning av de arbetare som inte fick jobb vid sågen.

I motion #555 i andra kammaren hemställde Oscar W Lövgren (S) tillsammans med Ernst Hage (S), Reinhold Selberg (F), och Jöran Grapenson (H) att regeringen skulle anvisa en miljon kronor till en återstart av sågverket, antingen genom Domänverket eller genom bildandet av ett privat bolag. Delar av anslaget skulle även täcka en partiell avfolkning av ön för de arbetare som inte fick jobb på sågen.

Det var ett gediget arbete som de norrbottniska riksdagsmännen lagt ned på sina motioner där de med detaljerade kalyler visade att Sandviks Såg skulle gå med vinst. Till stor hjälp hade de av den kalkyl den före detta Disponenten på Sandviks Såg Aatto Suopankki lämnat till Nedertorneå Kommun. Samtliga riksdagsmän som stod bakom motionerna satt på Norrbottensbänkar i riksdagen och noterbart är att förutom de Socialdemokratiska riksdagsmännen gick två Högerpartister emot sin egen regering och två Folkpartister ställde sig också bakom kraven på en återstart av Sandviks Såg. Det var dessutom inga lättviktare i riksdagen. Folkpartisten David Hansén blev sedermera både Handelsminister i regeringen och Landshövding i Norrbotten. Socialdemokraten Oscar Lövgren blev också senare Landshövding i Norrbotten.

 Statsutskottet var det mäktigaste utskottet i riksdagen. En majoritet av utskottets ledamöter tog intryck av motionerna och att från att tidigare förespråkat en avfolkning av Seskarö förordade de i utlåtande #200 inför riksdagsmötet den 4:e juni 1930 en återstart av Sandviks Såg och hemställde att regeringen avsatte 300 000 kronor för inköp och kompletteringar av sågen.

Den 4:e juni skulle det avgöras, avfolkning eller nystart av Sandviks Såg. Frågan skulle upp för omröstning i både första och andra kammaren. Det blev långa debatter där det diskuterades olika kalyler, avsättning av sågverksflis, sociala aspekter på en avfolkning och samhällsekonomiska konsekvenser av de olika förslagen. Ett problem med av-folkningsplanen var att det inte fanns någon plan på vart Seskaröborna skulle ta vägen vid en avfolkning. Nedan finns en del klipp ur debatten. Hela riksdagsprotokollen finns i länkarna till vänster.

Carl Winberg (k) inledde debatten i första kammaren med att ta upp de sociala och moraliska problemen med att avfolka Seskarö.

Högerregeringen, som var i minoritet, försökte naturligtvis övertyga riksdagen om att regeringens avfolkningsförslag var det enda riktiga. Statsminister Arvid Lindman (H) ansåg att det var ett fullkomligt fel av Statsutskottet att förorda en återstart av sågen och att det medföra allvarliga konsekvenser. Lindman anklagade också Statsutskottet att på lösa boliner gjort vissa kalkyler om hur man skulle kunna sätta i gång en sågverksdrift. Han sa också att staten var beredd att göra uppoffringar för att hjälpa befolkningen att flytta från ön.

Socialminister Lübeck, som besökt Seskarö 1929, fortsatte senare att försvara reger-ingens linje att avfolkning var de enda rätta. Han avslutade sitt inlägg med att säga att om sågverket startade skulle Seskaröborna snart känna sig som parasiter som levde på samhället och att de inte själva skulle vara nöjda med den vetskapen.

Folkpartisten David Hansén från Luleå tryckte mycket på frågan om vart Seskaröborna skulle ta vägen efter en avfolkning. Han frågade om det är någon som tror på att man på ett tillfredställande sätt kunde flytta 250 arbetarfamiljer när det rådde överskott på ar-betskraft i hela landet. Han sa också att han gärna skulle ha varit med om att avfolka ön om det funnits arbete och existensmöjlighet på annat håll.

Oskar Hagman, Socialdemokrat från Malmö ansåg att Seskarö var en olämplig plats för ett sågverk, han ansåg också att sågen var gammal, omodern och produktionen för liten. Han trodde att om man sätter igång sågverket så flyttar man endast fram problemet. Han erkände att det var omöjligt att säga att en evakuering skulle lyckas men att det inte fanns annat att göra än att avfolka ön.

Högerpartisten Olof Berqvist, biskop i Luleå, gick emot högerregeringens avfolknings-proposition. Han såg det mest rent humanitärt, ”Befolkningen älskar den ö där de bor och vill gärna stanna kvar”, ”man ska inte rycka upp en befolkning ur hemorten mark”. Han pekade också på Suopankis kalkyl som visade at en sågverksdrift kunde bära sig.

Herman Kvarnzelius, folkpartist och ordförande i Statsutskottet hade inte samma upp-fattning som utskottets majoritet. Han ansåg att ta upp driften på en av de mest olämpliga platser vid ett sågverk som legat nere och som givetvis är till betydande grad förrostat knappast kan vara lämpligt. Han ansåg att han omöjligt kunde vara med om detta och yrkade bifall till regeringens proposition om avfolkning.

Oscar Lövgren försvarade sin kalkyl och varnade också för konsekvenserna om man skul-le avfolka ön. Staten skulle troligtvis bli tvungen att lösa in både handlares och andra öbors fastigheter, Nedertorneå kommun skulle troligtvis kräva att staten löser in både skola och kyrka och att staten skulle vara tvungen betala för levnadskostnader för öborna under de tre år som det var beräknat att avfolkningen skulle pågå.

Till slut blev det, efter långa debatter, röstning i riksdagens bägge kammare. I första kammaren blev det en knapp majoritet, 53-50, för Statsutskottets utlåtande att starta upp sågen igen. I andra kam-maren blev majoriteten något större. 99 ledamöter röstade för utskottets förslag och 81 röstade nej. Därmed var saken klar, regeringen fick inte igenom sin avfolkningsplan och var tvungen att avsätta medel till att starta upp sågen igen.

Naturligtvis blev det både en stor lättnad och glädje bland Seskaröborna att sågen skulle starta igen. Rent politiskt blev det lite problematiskt för kom-munisterna som var det absolut största partiet på ön då. En av dem som drev frågan hårdast i riksdagen och en av dem som mest bidrog till att riksdagen ändrade uppfattning i Seskaröfrågan var Socialdemokraten Oscar Lövgren från Kalix-Nyborg. Lövgren hade under många år varit ett av Norr-skensflammans hatobjekt. För de Seskaröbor som hade Flamman som husorgan var det enda de kunde läsa om det viktiga riksdagsbeslutet en kort notis den 5:e juni 1930. Innerst inne var nog de mest hängivna kommunisterna glada över att få stanna kvar på ön och få ett arbete att gå till.

Den 7:e juni 1930 fick Sverige en ny regering igen efter att högerpartiet förlorat en kabi-nettsfråga och avgått. Nu kom den tidigare statsministern Ekman tillbaka med en liberal minoritetsregering. Det var samma Ekman som med sin oformulering av statsutskottets utlåtande tvingat högerregeringen till den utredning som ledde fram till att staten köpte sågverket.

Fredagen den 27:e juni 1930 besökte Domänverket Seskarö. Överjägmästare Wallmark, försäljnings-chef Norlin och överingenjör Werner besiktade Sandviks Såg och gjorde en bedömning av hur de skulle gå vidare. Två alternativ framkom, en prov-isorisk drift med minsta möjliga investeringar eller en permanent drift vilket i så fall skulle kräva betyd-ande ombyggnader. Förhandlingar med Kemibo-laget om inköp av sågverket skulle inledas den närmaste tiden meddelade Domänverket.

Fredagen den 26:e september 1930 fick Domän-verket uppdrag av regeringen att avsluta köpeav-talet med Kemibolaget. Priset hade fastställts till 100 000 kr. Domänverket ville inte ge sig in på en provisorisk drift utan förordade en modernisering av sågen innan den togs i drift. Summan skulle då uppgå till 665 000 kr men då skulle Sandviks Såg vara ett modernt 4-ramigt sågverk med en kapa-citet på 5000 standards per år vid enkelskift, vid tvåskift var det möjligt att komma upp i 9000 standars/år. Driften beräknades vara igång hösten 1931 med ett 60-tal anställda året runt och ytterligare ett 30-tal under sommarmånaderna.

Regeringen ville inte bevilja 665 000 kronor och bad Domänverket utreda ett alternativ inom ramen för de 300 000 kronor som riksdagen beviljat. Domän-verket anlitade sågverksexperten P. E Werner för att ta fram ett förslag på vad som kunde göras med de biviljade pengarna. Det som redan var förbrukat var 105 000 kr för inköpet av sågverket och en ny ångmaskin för 7000 kr. Werner konstaterade att för de resterande 188 000 kronorna kunde man inte köpa in nya ramsågar utan fick nöja sig med de tre befintliga. Förslaget innebar att sågen och bräd-gården skulle bl.a. förses med arbetsbesparande vagnar, automatiska timmerspel, förlängning av såghuset med ny sorteringsanläggning. Vidare räckte pengarna till en ny elektrisk generator, reparation och komplettering av hög- och jordbanor och reparation av de pråmar Kemibolaget lämnat kvar. Utredaren påpekade också att hans förslag skulle lämna ett sämre resultat än den modernisering Domänverket tidigare föreslagit. Den 12:e december 1930 beslutade Regeringen att godkänna det nya förslaget och anvisade de 188 000 kronor som återstod.

Söndagen den 26:e oktober beslutade Nedertorneå Kommun om att kommunalskatten för 1931 skulle höjas med fem kronor. Tillsammans med kyrko-skatter, vägskatt och Landstingsskatt blev kommun-alskatten hisnande 47.56 %. Totalt skulle skatten ge Nedertorneå kommun intäkter på ca 193 000 kronor men av dom pengarna gick över hälften till fattigvården. Nu hoppades verkligen kommunen att sågen på Seskarö skulle komma igång snart så att skatteunderlaget ökade och att fattigvårdsbidragen till ön minskade.

1931

Under januari 1931 gick Högern till hårt angrepp mot satsningen på Seskarö. I ett antal artiklar i dess språkrör Svenska Dagbladet anklagade de Stats-minister Ekman (F) och hans parti för att ha hjälpt Socialdemokraterna att starta upp Sandviks Såg-verk. SvD ansåg att det enda rätta var att avveckla hela Seskaröäventyret. Norrbottens Landshövding Gärde uttalade sig i en intervju i SvD den 17:e jan-uari 1931. Han ansåg att man inte borde inrikta sig på en sågverksindustri på lång sikt på Seskarö. Eventuellt kunde han tänka sig ett provisorium under tiden en avfolkning genomfördes. Det skulle vara bättre att satsa pengarna i Karlsborgs Såg och flytta öborna dit.

1931

Seskarösågen var, trots det tidigare beslutet att bevilja 300 000 kronor, inte färdigde-batterad i riksdagen. Den 20 januari 1931 lämnade de två högerpartisterna, den Halländske lantbrukaren Johan Bernard Johansson och Finansmannen Ernst Trygger från Stockholm in en motion i första kammaren. I den hemställde de att innan Sandviks Såg startade skulle det göras en utredning för att se om man i stället för att starta sågen på ön kunde utöka produktionen vid Karlsborgs Såg och flytta arbetarna dit. I andra kam-maren lämnades det samma datum in en likalydande motion av den f.d. Statsministern Arvid Lindman tillsammans med ett 40-tal högerpartister. Motionerna var i stort sett de åsikter Landshövding Gärde hade.

Den 26:e januari hade Norrbottens Kuriren en artikel om det som då kallades för Seskaröproble-met. NK var då, precis som Högerpartiet, helt emot ett statligt ägande av industriföretag men medgav att det var rätt att av staten att satsa pengar på Seskarö eller som de skrev ”av två onda ting väljer man det minst onda”. NK hade också en annan vinkel på vad en avfolkning av Seskarö kunde innebära. Helt plötsligt ansåg en högertidning att den till stor del kommunistiska befolkningen på Seskarö hade spelat en stor roll för den svenska kulturen och det svenska språkets spridning i Tornedalen. NK ansåg att man måste värna om de kulturella och nationella värden som skapats av Seskaröborna.

I början på februari lämnades det en skrivelse till regeringen som var undertecknad av samtliga norrbottniska riksdagsmän. I skrivelsen vänder de sig emot de motioner som inlämnats om att av-vakta med en uppstart av sågen på Seskarö fram till det framtiden för sågen i Karlsborg är avgjord. I skrivelsen pekar de bl.a. på att även om Kalixsågen utökar kommer det inte att finnas plats för öborna där för arbetslösheten i Kalix var också väldigt hög och de eventuella jobb som kunde tillkomma vid Kalixindustrin täckte inte ens Kalix behov. Sedan framhåller man också Seskarös betydelse för en stor det av fastlands-befolkningen i Nedertorneå. Lantbrukarna i Nedertorneå hade sitt största avsättnings-område för sina produkter på ön. Dessutom var många fastlandsbor beroende av de säsongsarbeten de fick vid utlastningen, flottningen, propskapning o.s.v. Riksdags-männen krävde att regeringen fullföljer det beslut som riksdagen tog 1930 om en åter-start av Sandviks Såg.

 

Statsutskottet yrkade avslag på motionerna och den 2:a maj 1931 röstade första kammaren nej till motionen utan någon större debatt. I andra kam-maren den 6:e maj blev debatten hårdare. Den f.d. Statsministern Lindman hävdade att Seskarö aldrig kommer att bli ett bärkraftigt företag. Det skulle vara bättre att hjälpa befolkningen att flytta från ön. Socialdemokraten Lövgren på-pekade att det för tillfället gick 200 man arbetslösa året runt i Kalix och under vintertid till steg det till 8-900 arbetslösa. Han såg inte att Kalix Kommun under de förhållandena skulle vara speciellt intresserade av att importera 100-tals man från Seskarö. Han ansåg att det bästa och billigaste sättet för staten att lösa Seskaröproblemet var att starta sågen där. Även andra kammaren avslog motionen. Reaktionerna i pressen var minst sagt blandade. Norrskensflamman skrev att högerattacken mot Seskarö misslyckats och högertidningen SvD beklagade sig över att det var dålig politik att fullfölja äventyret på Seskarö.

Sommaren 1931 påbörjades arbetet med att iord-ningställa sågverket. Det var en hel del jobb med att reparera pråmar, banor i brädgården och annat som behövdes för drift av sågen. Ett 70-tal man jobbade åt Domänverket med att återställa sågen och ytterligare ca 80 man i AK’s regi vilket lättade en del på trycket för fattigvården i Nedertorneå. Domänverket hade planerat en återstart av sågen i september 1931 men en del nödvändiga maskinleveranser var försenade och fördröjde starten. Den 4:e september 1931 besökte Jordbruksminister Bo Von Stockenström (L) tillsammans med några ur Domänstyrelsen ledning Seskarö för att se på sågverket. Hans kommentar var att förhållanden på ön nu verkade vara betydligt bättre.

I slutet på 1931 började sågverket provköra anlägg-ningen men det återstod fortfarande en del arbete innan allt var klart för full drift. Efter nyårshelgerna börjades provdrift med ett skift och den 11:e janu-ari 1932 var sågen i full drift med tvåskift. Drygt 100 man hade nu anställning på Sandviks Såg och för att ge så många som möjligt anställning vid sågen infördes treskift med något kortare arbetstid per dag senare i januari.

Det var många som bidrog till att Seskarö fick behålla sitt sågverk. Samtliga riksdagsmän från Norrbotten, oavsett partitillhörighet, påverkade riksdagen på olika sätt genom motioner, debattinlägg och annat de här åren. Många politiker från Nedertorneå kommun, arbetare från Seskarö och många andra som med sitt energiska arbete lyckades få Riksdagen att tro på en sågverksindustri på Seskarö. Ska man peka ut den mest avgörande händelsen blir det nog den omformulering av Statsutskottets utlåtande som den Frisinnade liberale politikern Carl Gustaf Ekman lyckades få igenom i Riksdagen den 6:e mars 1929. Utan orden ”Däremot torde ett upptagande genom Domänverkets försorg vara förtjänt av ett skyndsamt och ingående övervägande” skulle riksdagen ha klubbat igenom regeringens avfolkningsförslag. Sen är det ju frågan om hur väl en avfolkning av Seskarö skulle ha fungerat i praktiken. Befolkningen på ön minskade bara ca 140 personer (från 1349 till 1207) under de svåra åren mellan 1924 och 1931.

Tillbaka till BLANDAT