Korta notiser ur Seskarös historia

Några korta tidningsnotiser från dagspressen för många år sen som troligtvis inte hamnat i historieböckerna. Notiserna är inte i kronologisk ordning eller sorterade efter ämne utan allt nytt hamnar överst. Det blir tvära kast i tid och rum. Klicka på rubrikerna för att läsa artiklarna i sin helhet.

I oktober 1950 drog en hård storm drog in över östra Norrbotten och Revässaarikajen blev hårt ansatt. Vid kajen hade Kooperativa på Seskarö en pråm förtöjd lastad med diverse specerier och andra varor som skulle till Seskarö. Dessutom hade man ett 80-tal säckar havre liggandes på kajen som skulle lastas i pråmen innan den drogs till ön. Pråmen slet sig i stormen och kastades upp på land och drygt 50 av havresäckarna som låg på kajen blåste ned i havet. Det mesta av varorna i pråmen klarade sig lyckligtvis. En del av vägbanken och allt grus från kajen hamnade också i havet. När stormen lagt sig försökte bogserbåten STYRBJÖRN dra loss pråmen men misslyckades så man var tvungen att anlita en kran för att lyfta pråmen av det stenröse den hamnat på.

I april 1906 begav sig en Seskaröbo till Mattila. Han lastade sin hästkälke med bl.a. ett hästtäcke och en päls. Hans hund fick också följa med på resan. Resan som gick över isen till Nikkala och sen vidare landsvägen till Mattila gick bra Hemresan gick också bra fram till Nikkala. Där upptäckte mannen att hästtäcket och pälsen var borta. Stulna, suckade mannen och fortsatte frysande hem till Seskarö. Nu slumpade det sig så att hans bror gjorde samma resa dagen efter och strax innan han kom till Nikkala upptäckte han ett märkligt bylte på isen. När han kom närmare såg att det var det saknade täcket och pälsen som låg där, de var inte stulna de hade ramlat av kälken. Det som är lite lustigt i historien är att mannen tydligen inte upptäckt att hunden också var borta. När brodern hittade pälsen och täcket satt hunden ovanpå dessa och vaktade sin husses egendom. Där hade hunden suttit hela natten och vaktat i stället för att springa efter husse hem till ön.

Lördagen den 4:e september 1934 utbröt ett bråk på en dans på Seskarö mellan några förfriskade sjömän från den svenska ångaren S/S INGARÖ, som låg i hamn, och några lika förfriskade Seskaröbor. Inom kort var ett vilt slagsmål i gång och Förste styrman Kronborg på båten blev slagen med en flaska i bak-huvudet. Slaget var så hårt så flaskan gick sönder och styrmannen fick skador både i nacke och hand av glasskärvorna och blodet flödade ymnigt. Sjuksköterskan på ön gav honom första förband men skadorna var så allvarliga att han fick besöka läkare i Haparanda dagen efter. Efter polisförhör framkom det att det var en avskedad besättningsman som med hjälp av några öbor hämnades på styrmannen.

År 1961 stod en Seskaröbo åtalad vid tinget i Haparanda åtalad för våldsamt motstånd och hotelser mot tjänsteman. Han hade tagits på bar gärning den 16:e oktober 1960 för att ha försökt smuggla en flaska sprit från en båt vid sågkajen. När tulltjänstemannen ingrep blev mannen våldsam, tog strypgrepp på tullaren och hotade slå honom med sin cykel. Spritflaskan slog han sönder mot en sten och förnekade allt som lades honom till last. Den 5:e mars dömdes han i alla fall till 30 dagars fängelse. Vad som hände med cykeln framgår inte av artikeln.

I februari 1918 var myndigheterna tvungna att gå ut och dement-era ett rykte som spreds att Seskaröborna var tvungna att ha pass för att få besöka fastlandet. Bakgrunden till ryktet var att Seskaröborna under tre dagar i början på 1918 måste visa upp ett passerkort påskrivet av öns extra länsman för att få lämna ön. Detta på grund av att ”en flock” rödgardister som flytt från Finland till Seskarö hade lyckats ta sig vidare till svenska fastlandet. Efter att polismyndigheten genomsökt ön och gripit några rödgardister och ryssar upphävd-es passerkortstvånget.

Torsdagen den 29:e september 1955 blev nog fiskaren Viktor Söderholm från Seskarö lite förvånad när han vittjade sina löjryssjor. I stället för att antal kilo romstinna löjor hitta han 28 ålar i ryssjorna. Dagen efter fick han ta upp ytterligare ett femton-tal ålar. Ålarna såldes till Haparanda så den som ville provsmaka ålarna fick bege sig dit. Helt utan löja blev inte Söderholm, han fick i alla fall 50-60 kilo om dagen.

I mars 1958 skrev Norrbottens Kuririren om Brännares makalösa propellesläde eller flygkälke som de också kallade den. Troligtvis för att motorn var en 100 hk. flygmotor. Maskinen kom upp i relativt höga hastigheter. Det är nog många äldre Seskaröbor som kommer ihåg uppfinningen, framför allt ljudet av den.

Sommaren 1953 bärgades 28 km av den gamla telefonkabeln, som var utlagd 1921, mellan Sverige och Tyskland. Kabeln bedömdes fortfarande vara i gott skick och en del av den bärgade kabeln användes till att utöka antal linjer mellan Seskarö och fastlandet.

Annandag pingst 1902 gick ett sällskap från Granvik upp på Ormberget där det på den tiden myllrade av huggormar. Det verkar ha varit en hobby på den tiden att fånga huggormar och ha dem hemma i större buteljer. Sällskapet hade med sig ett antal tomma buteljer och lyckades fånga flera ormar som de satte ned i buteljerna. En av personerna hade lyckats fånga en stor huggorm som han tog med sig hem och förvarade i sin bostad på Granvik. En natt lyckades ormen smita och kröp ned i ett hål i golvet. Trots att man såg ormen vid ett flertal tillfällen lyckades man inte fånga den. Vad som hände med ormen framgår inte av artikeln men Norrbottens Kuriren varnade för att ha huggormar förvarade i buteljer som husdjur.

I början på oktober 1950 råkade Assas Gard och Ivan Holmberg ut för ett vådligt äventyr. Assar och Ivan hade åkt ut med sin båt till Sandskär för att fiska. Vädret var ganska bra när de åkte från Seskarö men dagen efter blev det, som Nfl skriver full storm. En del av fiskegarnen blev förstörda och andra försvann i den hårda vinden. Under sökandet efter de försvunna näten kapsejsade båten och slog runt. Assar och Ivan lyckades klamra sig fast vid kölen på båten. Båten drev in mot stranden och de kunde ta sig i land. Båten slogs sönder och sjönk och Assar och Ivan blev kvar på Sandskär några dagar innan en tullbåt hittade dem och kunde köra dem tillbaka till ön men båten med motor och nät var blev kvar på sjöbotten utanför Sandskär.

Den 17:e januari 1918 brann Seskarös största bostadshus ned. Det var en arbetarkasern på Granvik med 32 rum och 150 hyresgäster som av okänd anledning fattade eld och brann ned till grunden. Ingen person kom till skada och det mesta av lösöret kunde räddas. Var de 150 hyresgästerna fick tak över huvudet framgår inte men det var nog inte helt enkelt att hitta bostäder till dem eftersom det redan innan rådde stor bostadsbrist på ön

Vintern 1930 kom sent till Seskarö. Dagens Nyheter rapporterade den 8:e januari att det fortfarande var öppet vatten och turbåten mellan Seskarö och Revässari fortfarande gick i trafik. Enligt artikeln var det 50 år sen det senast hände. Det blev naturligtvis kallare men det tog fram till den 27:e januari innan Herman Dysholm som förste person lyckades ta sig över isen med bil.

I augusti 1904 upptäcktes ett ryskt krigsfartyg mellan Seskarö och Seskar Furö. Fartyget var när det upptäcktes sysselsatt med lodning av havsdjupet. Seskaröborna fick ta del av resultatet.

I oktober 1948 fick Seskarö sin efterlängtade gatubelysning. Sammanlagt 33 stycken belysningsstolpar sattes upp och ytterligare sju stolpar utlovades. Kostnaden för detta blev 3800 kronor som finasierades av Seskaröbelysningsförening, Neder-torneå kommun, ASSI och Övre Norrlands Kraftverk. Även om det bara var huvudstråken som var belysta var nog de flesta Seskaröbor glada när de såg ljuset strömma ned över ön.

Lördagen den 29:e april 1950 öppnade café- och kiosk-ägare Sven Nilsson en sportaffär på Seskarö. Enligt annonsen var hans specialité cyklar och sportartiklar men Sven sålde mycket annat också. Det var många Seskarö-barn som fick leksaker i julklapp inköpta i sportaffären. Bron in till butiken blev också en populär samlingsplats för Seskaröungdomen under varma sommarkvällar.

Måndagen den 13:e juli fick Seskarö gatunamnsskyltarna uppsatta. Eilert Henriksson, ordförande för Seskarö Vägförening var glad och sa att ”Jag hoppas folk är nöjda och att de snabbt och lätt ska hitta dit de ska här på ön” Seskaröborna var säkert glada över skyltarna men de flesta öbor hade nog tidigare, innan skyltarna kom upp, hittat snabbt och lätt dit de skulle. Vägnamnen var till största del framtagna av Seskaröborna själva. Det blev en del protester mot några av de föreslagna namnen och Leppiniemivägen fick heta Aluddsvägen och Grodviksvägen fick namnet Henrikssonsbacken. Totalt var det 55 stycken skyltar som sattes upp till en kostnad av 16000 kronor.

Hösten 1903 beskrev Carl Lundberg sin resa till bl.a Seskarö. I resebrevet till tidningen Socialdemokraten beskriver hur han av rädsla för vilda sågverksägare och deras kontorspersonal skaffade sig en livförsäkring bestående av två revolvrar. En grovkalibrig för blodtörstiga sågverksägare och en lite klenare för kontors- och bokhållargossar som ville vara stygga och elaka mot socialistagitatorer. Carl Lundberg var en Socialdemokratisk agitator och fackför-eningsman och blev invald i LO’s styrelse när det grundades. Han reste runt och agiterade och försökte få arbetarna med sig. Troligtvis behövde han inte använda sig av sin livförsäkring eftersom han fortsatte sin fackliga karriär många år efter besöket på Seskarö

Lördagen den 19:e december 1959 återinvigdes Seskarö Folkets Hus efter en omfattande restaurering. Scenen var ombyggd, nytt golv lagt, lokalen var ommålad och en oljeeldning installerats. Allt detta tack vare ett bidrag på 32.000 kronor (motsvarande nästa 400.000kronor idag) från ASSI.

I juni 1983 var dåvarande Kusttullmästare Lennart Svedlund på en fisketur för att vittja en laxfälla. Lennart halkade på näten och föll överbord. Båten drev i väg men fastnade på stranden vid Enskär och Lennart lyckades ta sig i land på en grynna en bit därifrån. Han byggde ett vindskydd och väntade att på att den hårda vinden skulle avta. Efter nästan ett dygn avtog vinden och båten lossnade från stranden på Enskär och lyckligtvis drev den in till grynnan där Lennart hade tillbringat nästan ett dygn. Det var då bara att starta motorn och bege sig hemåt igen med två sikar i bagaget. Kanske två sikar är lite mager fångst i en laxfälla men man kan inte ha tur jämt.

Torsdagen den 18:e oktober 1956 inträffade den första ”officiella” trafikolyckan med motorfordon på ön. Den 35-årige Esko Salmi skulle köra om en traktor och hamnade lite för lång ut i vägkanten som brast. Han kastades mot ett staket och fick transporteras till lasarettet i Haparanda. Salmi klarade sig med ett brott på fotleden men det kanske var värt det när man blir ihågkommen som den förste på ön som var inbladad i en trafikolycka.

År 1937 rådde det flygförbud över Seskarö och i hela Haparanda skärgård. Trots det så valde den omtalade och firade flygaren Albin Ahrenberg att flyga över ön på sin tur mellan Stockholm och Kirkenäs i Norge. Planet identifierades och i februari 1938 stod Ahrenberg åtalad inför Haparanda-tinget. Domen blev mild, 10 dagsböter á 8 kr. Det ansågs finnas förmildrande omständighet och troligtvis spelade hans rykte som en svensk flyghjälte in i domen.

Sommaren 1891 köpte Inspektorn och förvaltaren Olof Bergman på Granviks Lastageplats tre björnungar som fångats i Finland. Björnungarna gick fick gå lösa på Granvik, det här var innan sågen startade så det var inte så många som bodde på holmen. En reporter från Haparandabladet besökte björnungarna på Granvik och beskrev dem som tama, trygga och civiliserade. Björnungarna följde ned till kajen för att ta avsked av resenärerna när de åkte tillbaka till Haparanda med Granviks ångare S/S SVAN. Senare under hösten var björnungarna till salu. Vem som köpte dem framgår inte men troligtvis hamnade de i någon djurpark, på en cirkus eller som en björnfäll framför den öppna spisen.

Vid en kotroll av det svenska fartyget NORD i september 1945 på Seskarö upptäckte polisen tre polska kvinnor som smugglats in av besättningen. Det framgår inte vad syftet var men kvinnorna hamnde i finkan och sjömännen fick deponera 400 kronor som skulle täcka kvinnornas återresa.

I slutet på augusti 1959 var det så lågt vatten i Bottenviken så M/S SESKARÖ fastnade på botten vid kajen i Rävässari och Seskarö blev isolerad. Enligt Dagens Nyheter var det första gången det var så lågt vatten att trafiken till Seskarö stoppades.