Bygget av Leppiniemikajen 1937

Texten är baserad på tidningsartiklar och ritningar ur Kungliga Väg-och Vattenbyggnadsstyrelsens arkiv. De flesta rubriker och ritningar är "klickbara" för större storlek och full text.

Den gamla ångbåtsbryggan på Leppiniemi som byggdes i början på 1900-talet började på 1930-talet vara i väldigt dåligt skick. Både persontrafiken mellan Revässari och Seskarö och den reguljära godstrafiken till ön fick problem med att lägga till vid bryggan. Ångbåtsbryggan var den enda tilläggsplats med fri dispositionsrätt för den reguljära trafiken på Seskarö, den andra kajen, Sandvikskajen, var en industrikaj som Domänverket då ägde. Nedertorneå kommun ansökte därför om statshjälp för att bygga en ny kaj på samma plats som den gamla kajen. I december 1934 behand-lade Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen ansökan och förordade regeringen att bifalla ansökan. Kajbygget var kostnadsberäknat tilll 100 000 kronor och styrelsen föreslog att 90% av kostnaden skulle täckas av statliga beredskapsarbeten.

I november 1936 kom besked från Arbetslöshetskommisionen att de inte kunde åtaga sig att bygga kajen som statligt beredskapsarbete. Som skäl angav AK att eftersom arbetslösheten på Seskarö inte var permanent skulle arbetet med kajen vara tvunget att avbrytas under de perioder då arbetslösheten sjönk, fram för allt då under sommaren. Vid öppet vatten var det relativt gott om jobb på ön i och med att många fick jobb med skeppning, timmerhantering eller i brädgården. Om arbetslösheten skulle utvecklas till att bli mer permanent då kunde AK förorda kajbygget som ett statligt beredskapsarbete.

Driften vid Sandviks Såg stoppades i slutet på 1936 och beräknades att återupptas någon gång i mars 1937, 250 av de 300 anställda blev utan arbete under vintern. Arbetslöshetskommisionen uppvaktades igen och gav i början på 1937 klartecken till att påbörja arbetet med den nya kajen. Ett 10-tal man fick till att börja med jobb men arbetsstyrkan förväntades öka allt eftersom arbetet fortskred. Under vintern byggdes tillfatsvägen ut till kajen. Ramarna till stenkistorna tillverkades också färdigt under vintern vid sidan om. Arbetet pågick fram till våren då det gjordes ett avbrott i väntan på öppet vatten. Under sommaren 1937 kom muddringsfartyget GRIPEN 1 från Stockholm och muddrade hamnområdet till 5,5 – 6 meters djup. När muddringen var klar påbörjades själva kajbygget med spontning, stenfyllning och m.m.

Enligt de första förslagen från 1934 var tanken att bygga en ny kaj i princip likadan som den gamla men de planerna ändrades senare. På revisionsritningarna som upprättades 1940 framgår hur kajen var konstruerad. I stället för att använda sig av de gamla stenkistorna byggde man helt nytt. Själva kajplanen blev ca 40 x 12 met-er och spontad med 7 tums bjälkar runt om. På bilden ser man också hur stenkistorna var placerade.

På nedanstående ritning ser man spontningen på långsidan sett från sjön.

På nedanstående ritning ser man hela kajen och tillfartsvägen.

I början på december 1937 var kajen klar för att användas, kajplanen var avgrusad och hårdggjord till en höjd av + 1,50 m över medelvattenstånd. Totalt användes cirka 5000 m3 sten, 70 standards bjälkar och 4-5000 järnbultar. Arbetet utfördes av Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen som ett beredskapsarbete under ledning av Dan Fahlén. Arbetsstyrkan varierade, som mest var det 25 man sysselsatta under sommaren. Kostnaden för kajen blev i stort sett som budget, 100000 kronor, där staten bidrog med 90 % och Nedertorneå kommun med resten.