Seskarö Lastpall och Lådfabrik AB

Sven Gustavsson startade i juli 1964 ett företag med inriktning på att tillverka bär- och fisklådor avsedda för frysindustrin. Sven hade redan innan det tillverkat lådor i mindre skala tillsammans med sin far KG som dessutom var bäruppköpare. Strax efter Sven startat tillverkning av lådor övergick frysindustrin till säckar och behovet av lådor minskade kraftigt. Genom olika kontakter fick Sven två större kontrakt på lastpallar, ett med SJ och ett med Åhlens. Det fanns ett stort behov av lastpallar och få tillverkare. Produktionen ställdes snabbt om från lådor till lastpallar. En lokal byggdes och en del nödvändiga maskiner köptes in men tillverkningen var till stor del helt manuell. Med fem anställda på dagtid och två på natten kom man upp i en produktionstakt på 2500 pallar/år. Lådmarknanden var inte helt död, företaget hade en beställning från Norrfrys på 10000 lådor som också skulle tillverkas. För det jobbet anlitades fem kvinnor som hämtade virke hos Sven och spikade lådor hemma på deras gårdar.

1964 fanns det inget annat företag norr om Stockholm som tillverkade lastpallar. Även om fraktkostnaderna var högre än för de sydligare konkurrenterna så gjorde det korta avståndet till råvaran (sågen) att Sven kunde sälja pallarna billigare än konkurrenterna i Sydsverige. En stor del av råvaran var dessutom spillvirke från sågen som t.ex. knubben som användes i pallarna. Framtiden såg ljus ut för pallfabriken.

 

 

I mars 1965 var den nya pallfabriken färdig projekterad. Fabrikslokalen skulle bli en plåthall med stålkonstruktioner, det gav en låg anläggningskostnad och kort byggtid. För att minska de manuella arbetena bestämdes att en spikmaskin skulle installeras. Byggnaden beräknades kosta 85 000 kr och maskinerna 96 000 kr. I det här skedet väntade Sven bara på att få finansieringen klar, sen var han redo att köra. Finansieringen löstes till stora delar genom statliga lokaliseringsmedel. Fastigheten Seskarö 4:71 köptes den 5/11 1965 av Nedertorneå Kommun. Marken var tidigare under året avstyckat från Seskarö 4:3.

De lastpallar Sven tillverkade i den gamla fabriken blev en succé på marknaden. Haparanda bladet skrev ”Lastpallarna från det expansiva företaget på Seskarö stod pall i konkurrensen direkt och marknaden formligen ropar efter den här produkten” Nya kunder knackade på dörren och det blev bråttom att få igång den nya fabriken.

I april 1966 var fabriken i stort sett klar och produktionen startad i en begränsad omfattning eftersom maskinparken inte var komplett. Lokalen blev av ”cylindermodell” med en golvyta på 312 m2. Nya maskiner var installerade, bl.a. en klyv, en såg, en trekuttermaskin och en specialkapmaskin. Maskinerna kostade ca 100000 kronor. Fem man var nu heltidsanställda men planen var att utöka produktionen till tvåskift och då skulle det behövas 15-20 anställda.

Under 1966 flöt produktionen bra och ytterligare en större kund, LKAB, tillkom. Sen kom mardrömmen för fabriken, stoppet i färjetrafiken vintern 66/67. En leverans på 1500 pallar till LKAB skulle fraktas till Luleå där de sedan skulle vidare med båt. Onsdagen den 28/12 1966 såg det mörkt ut, båten var planerad att avgå på lördag så tidsfristen var bara några dagar. Färjestoppet såg ut att bli långvarigt så en bandtraktor användes till att dra över lastpallar till fastlandet. Det gick inte fort för det gick bara att lasta 75 pallar åt gången på kälken som användes.

Pallfabriken lyckades få cirka 500 lastpallar över isen trots att det sista lasset sjönk ned i issörjan och pallarna på kälken fick bärgas. På måndagen skedde dock en olycka med transporten. Under färd från fabriken ned till stranden gled kälken ut över vägen och tvingade en bilist att köra av vägen. Efter den händelsen vågade man inte fortsätta transporterna.

Läget blev allt besvärligare för pallfabriken och efter någon vecka då lagret var fullt var de tvungna att stoppa produktionen och permittera de anställda. Kapitalet låg nu låst i det välfyllda lagret och företaget började få likviditetsproblem och även om det öppnades en isväg för lättare transporter i mitten på januari var skadan redan skedd.

I en artikel i Haparandabladet den 14/1-1967 uttalar sig en besviken Sven Gustavsson. Han försökte från börja få fabriken placerad i Haparanda men av lokaliseringspolitiska skäl blev han hänvisad till Seskarö. Han säger att ”Det var just för kommunikationernas skull som jag ville lägga fabriken i Haparanda. " Likviditetskrisen p.g.a. leverans-problemen blev för stor och företaget tvingades under 1967 att begära sig i konkurs.

Konkursförvaltning

Konkursförvaltaren ville inte driva fabriken och avsåg att sälja den så fort som möjligt. Scania Vabis som tidigare köpt hälften av produktionen fanns fortfarande kvar som kund. Företagarföreningen ansåg ansåg att det fanns stora möjligheter att göra fabriken lönsam igen trots att det under året hade startats upp två nya producenter av lastpallar, en lastpallsfabrik i Dorotea, till stor del finansierad med statliga lokaliseringsmedel och Fångvårdsstyrelsen som började tillverka lastpallar Fångvårdsstyrelsen lyckades ta över en stor del av leveranserna till SJ som pallfabriken på Seskarö tidigare haft. Företagarföreningen letade efter intressenter som ville ta över fabriken.

AB Haparanda Lastpallsfabrik

I början av 1968 bildades AB Haparanda Lastpallsfabrik med Henrik ”Heikki” Sortti, Einar Johannesen och Sven Gustavsson som delägare. De köper konkursboet och startar upp produktionen på nytt. Order fanns för hela det året bl.a. 30 000 pallar till Scania och 700 pallar i veckan till SJ. Tillverkningen rationaliserades ytterligare med två nya spikbord, som Söderholms Varv byggt, där allt material fixerades och kunde svängas runt för att slippa vända på pallarna under tillverkning. Genom att använda spikpistoler med automatisk laddning förkortades tillverkningstiden ytterligare. Kapning av hörnen på pallarna och märkningen gjordes också i spikborden.

Tillverkningen var nu så rationell som det med dåtidens teknik ansågs vara möjligt. För att få lönsamhet i verksamheten beräknades det att det krävdes ca 260 pallar/dygn och utan alla intrimningar gjorda var man snabbt uppe i 240-300 pallar/dygn. Ett problem med den ökande produktionstakten var att Seskarösågen hade svårt att leverera råvaran, knubb och bräder, och då försvann en av de stora fördelarna med Seskaröfabriken. Nu blev man tvungen att söka utanför ön efter råvara och det innebar ökade kostnader.

Antalet anställda var nu sex man inklusive de tre delägarna. P.g.a. att nya konkurrenter tillkommit var priserna på de s.k. SJ-pallarna pressade. De limmade Scania-pallarna var mer lönsamma.

Våren 1970 fick pallfabriken åter igen kapitalbrist och tvingades stoppa produktionen och pallfabriken gick återigen i konkurs. Troligtvis var det den alltmer hårdnade konkur-rensen, höga fraktkostnader och problem med att få billigt virke från Seskarösågen som bidrog till nedläggningen.

Karl E Johansson AB

I juni 1970 var det dags för det tredje försöket att få pallfariken lönsam. Hapa-randaborna Karl-Erik Johanson och Hugo Pohjanen köpte då fabriken och startade upp produktionen under det nya namnet Karl E Johansson AB. Som fabrikschef anställdes Fritz Pohjanen och ytterligare åtta man anställdes för produktionen. Efter en månads drift nästan fördubblades produktionen och de nådde en produktionstopp på 450 pallar/dygn. En ny sinnrik maskin som Fritz funderat ut och som Söderholms Varv till-verkat gjorde att man kunde hålla en stabil produktion på 400 pallar/dygn. Orderläget var bra, enbart till SJ skulle det tillverkas 10 000 pallar och nya kunder var på gång. Ett problem var att få tag på råvara. Behovet nu var ca 1000 stds/år och Seskarösågen kunde inte leverera den kvantiteten till pallfabriken, sågen hade redan leveransavtal med andra kunder för i stort sett allt som producerades.

Det gick inte så mycket bättre för de nya ägarna trots en betydligt effektivare produktion och under 1972 lades verksamheten ned vid pallfabriken.

I januari 1973 tar Karl och Viktor Paldanius över fastigheten och tillverkade en del lastpallar och bärlådor i mindre skala där

Slutet för lastpallsfabriken

I november 1987 är det definitivt slutspikat i pallfabriken. Då köpte Englunds Marin och Skoter fastigheten.

År 2003 blir Seskarö Motorklubb ny ägare till fastigheten och de äger den fortfarande.

Uppgifterna om pallfabriken är i huvudsak från Haparandabladet. Artiklarna finns i sin helhet att läsa via länken i menyn till vänster.

Tillbaka till BLANDAT