Sandviks Såg

1930 - 1942 Domänverket

1930

Fredagen den 26:e september 1930 fick Domänverket uppdrag av regeringen att köpa Sandviks Såg av Kemibolaget. Priset hade fastställts till 105 000 kr. Domänverket ville inte ge sig in på en provisorisk drift utan förordade en modernisering av sågen innan den togs i drift. Summan skulle då uppgå till 665 000 kr men då skulle Sandviks Såg vara ett modernt 4-ramigt sågverk med en kapacitet på 5000 standard per år vid enkelskift, Vid tvåskift var det möjligt att komma upp i 9000 standard/år. Driften beräknades vara igång hösten 1931 med ett 60-tal anställda året runt och ytterligare ett 30-tal under sommar-månaderna. Regeringen beviljade bara 300000 kronor och bad Domänverket utreda ett alternativ inom ramen för de 300 000 kronor som var beviljat.

Domänverket anlitade sågverksexperten P. E Werner för att ta fram ett förslag på vad som kunde göras med de beviljade pengarna. Det som redan var förbrukat var 112 000 kr för inköpet av sågverket och en ny ångmaskin för 7000 kr. Werner föreslog att för de resterande 188 000 kronorna skulle man lite kortfattat:
- Renovera de tre befintliga ramsågarna och komplettera dem med nya vagnar och hjälpapparater.
- Köpa in två automatiska timmerspel och bygga om timmerspelsbryggan.
- Behålla befintliga kant och kapverk.
- Förlänga såghuset med sex meter och köpa in nya transportörer för virkestransport från sågramar till kant- och kapverk.
- Bygga en ny sorterings- och lastningsanordning med travers, 14 vagnar, spårsystem och transportörer från sågen.
- Renovera de två ångpannorna och den befintliga ångmaskinen.
- Köpa in en ny generator på 70 hk (ca 52 kW).
- Behålla brädgårdens högbanesystem och komplettera med en del nya banor och ett lok.
- Förse huvudbanan med växlar för tvärbanorna.
- Köpa in 12 nya rullbanor med sorteringsbord för utlastningen.
- Köpa in 4 st. justerverk.
- Dra elektriska ledningar för justerverken och lägga om belysningen.

12:e december 1930 beslutade Regeringen att godkänna det nya förslaget och anvisade de 188 000 kronor som återstod.

1931

Domänverket anställde Erik Forselius som förvaltare för Sandviks Såg. Forselius hade lång erfarenhet av sågverksdrift. Han hade bl.a. varit förvaltare på flera olika sågverk i södra Norrland tidigare och hade också en viss erfarenhet av Norrbotten eftersom han inledde sin sågverkskarriär som bokhållare på Törefors Sågverk vid sekelskiftet. Hans första uppgift var att rusta upp sågen och driftsätta den.

När Erik Forselius anlände till Sandviks Såg och inspekterade sågverket insåg han snabbt att den utredning som låg till grund för statens inköp av Sandviks Såg var mycket brist-fällig. Sågverket hade under de sista åren Kemibolaget drev sågverket fått förfalla betydligt. I ett brev till Domänstyrelsen påpekar Forselius bl.a. att fundamenten för ram-sågarna hade förskjutits och lutade, skorstenen hade förvittrat, ångpannorna krävde omfattande reparationer och den befintliga ångmaskinen på 250 hk var för klen för önskad drift. Kajen och utlastningsanordningarna hade förfallit och krävde stora insats-er.

Erik Forselius tog fram en upprustningsplan som han kallade Alternativ 1. Den 13:e februari 1931 presenterade han planen för Domänstyrelsen Till skillnad från det tidigare antagna förslaget från P. E Werner ville Forselius bl.a. göra en mer omfattande förändring i brädgården. Han ville riva högbanorna i brädgården, planera området och bygga nya lågbanor i hela brädgården. Det var frågan om flera km högbanor som skulle rivas så det var ett omfatt-ande arbete som krävde många man så Forselius ansökte om att få det utfört som AK-arbete där Arbetslöshetskommissionen stod för alla kostnader för rivning och planering av marken så att lågbanor kunde byggas. AK och Nedertorneå kommun bevilj-ade detta. För att rusta upp brädgården och utlast-ning behövdes det också köpas in bl.a.
- 3 st. stabbläggningsapparater.
- 14 st. sorterbord.
- 4 st. kajvagnar.
- 4 st. justerverk.
- 10 st. brädgårdsvagnar och utlastningsbanor på sammanlagt 1600 meter.
- 1 st. brädgårdslok.
- 9300 meter räls för nya huvudspår och tvärbanor.
- 60 st. spårväxlar .
- Utökning av elnätet i brädgården.

För såg och timmerhantering föreslog Forselius
- Byggnad av 2 st. automatiska timmerspel och upphalningsbanor för automatiska för dessa.
- 2 st. nya ramsågar med snabb- och takvagn.
- Gjutning av nya fundament för de två nya ramsågarna.
- Renovering av de två ramsågar som kunde behållas och gjutning av nya fundament för dessa.
- Ett nytt kantverk och renovering av det andra
- 3 st nya kapverk och renovering av de fem som kunde behållas.
- Förlängning av såghuset 6-7 meter.
- Ett antal nya transportörer och bord för kant- och kapverk.
- Befintlig huvudaxel för driften byttes ut mot en kraftigare och att ytterligare en huvudaxel installerades.
- En ny travers, nya vagnar och nya sidoförflyttnings anordningar f
ör virkessorteringen.

Ång- och maskinhuset krävde också stora åtgärder
- Pannhuset behövdes byggas ut.
- Ångpannan och ångmaskinen krävde omfattande reparationer.
- Ytterligare en ångpanna och en ångmaskin skulle tas från det nedlagda sågverket i Ramöviken som Domänverket ägde.
- Gjutning av fundament för panna och maskin.


Kostnaden för Forselius förslag var 226 336 kronor, något högre än det förslag riksdagen godkänt men då skulle Sandviks Såg vara ett 4-ramigt sågverk i relativt gott skick. I kost-naden ingick då också en upprustning och ombyggnad av den gamla Landsfiskalbygg-naden till förvaltarbostad.

Domänstyrelsen godkände Erik Forselius upprustningsplan under förutsättning att riks-dagen avslog de motioner om inhibering av sågverksköpet som lämnats in till riksdagen i januari. Den 6:e maj avslog riksdagen motionerna och arbetet med upprustningen kunde påbörjas. Ett 70-tal man anställdes av sågverket och ett 80-tal man i AK-arbetet deltog i upprustningsarbetet. De flesta av de 150 arbetarna var Seskaröbor. Startdatum för provdrift var satt till december så tiden var för kort att åtgärda alla brister, det fick bli prioriteringar av det som måste fungera vid drift. Resten fick åtgärdas löpande parallellt med driften. Den 14:e juli 1931 bosatte sig Erik Forselius på Seskarö.

Den 19:e december 1931 blev sågen klar för provkörning. Efter ett par dagars tomgångs-körning för injusteringar av remskivor, sträckning av remmar, utbildning av sågperson-alen m.m. påbörjades provsågning den 21:a december 1931. Provsågningen pågick fram till den 30:e december då man var tvungen att stoppa på grund av kyla, det blev -25 grader. På nyårsdagen blev det mildare men då drog en snöstorm in som. Efter en hel del snöskottning togs driften upp igen. Det blev inga större mängder som sågades under provdriften för man var tvungen att bryta loss stockarna ur isen och som Disponent Erik Forselius skriver i en rapport, ”att arbetarna voro alldeles ovana med de nya maskinerna och även legat av sig under den långa tid som förflutit sedan arbetena här uppe stoppats”.

1932

Från och med den 1:a januari var sågen officiellt i full drift, den först veckan med enkel skift men det utökades redan den 10:e januari till tvåskift. Under 1932 växlade det sen mellan enkel- och dubbelskift vilket framgår av bilden till höger som är ett klipp ur Erik Forselius rapport till Domänstyrelsen. Under sommaren var man tvungen att stoppa driften ca. två månader för reparationer.

Bortsett från en del bekymmer med att hålla tryck och temperatur i ångpannonorna gick sågningen bra. Matningshastigheten i ramsågarna var lite för hög så det slet hårt på sågbladen och sågsnittet blev inte tillfredställande så hastigheten minskades något men fortfarande var fullt tillräcklig. Alla byggnadsarbeten, som till största del utförts av de Seskaröbor som hade fått anställning på sågen, var väl utförda. I rapporten kan man läsa ”Det är glädjande att finna att byggnadsarbetena så långt vi kunna se tyckas väl utförda. Vi har nämligen icke funnit några svagheter i fundamenteringen utan dessa ser ut att stoppa.” En viss oro fanns över den varmvattenbassäng som byggts vid timmerintaget till sågen. Den var byggd med nedslagna plankor och det befarades att den inte skulle klara det varierande vattenståndet och pressen från isen. Det fanns önskemål om att till våren 1932 antingen bygga en kaj av ribb eller påla med stockar runt bassängen.  

Ett nytt brädgårdslok köptes in 1932. Tidigare hade loken för sågverk varit el- eller ångdrivna. Eldrivna lok krävde att det drogs kontaktledningar i hela brädgården och ångdrivna lok utan effektiva gnistsläckare blev förbjudna på grund av brand-risken från de vedeldade ångmaskinerna. Företaget Tornborg & Lundberg tog därför fram ett diesellok som gick på råolja. Sandviks Såg beslutade att satsa på ett diesellok. Det första brädgårdsloket med dieselmotor levererades till Sandviks Sågverk på Seskarö 1932. Motorn var på 18 hk och en växel-låda med fyra hastigheter i vardera riktningen. Toppfarten var 12 km/timmen och dragkraften 30 ton. Bilden visar dieselloket på Seskarö med ett gäng brädgårdsarbetare.

Ett problem som upptäcktes under sommaren var att utlastningskajen var för låg. Vid högvatten stod hela kajen under vatten. Domänverket ansökte om att få en påfyllnad av kajen utförd som AK-arbete vilket också beviljades. Erik Forselius anmärkte också på de bostadshus för förmännen och den kontorslokal som fanns på ön. Husen var byggda direkt på marken utan grund så även om rumstemperaturen gick att få dräglig med hård eldning var golvdraget mycket besvärligt. Han ansåg att det bästa vore att riva husen och bygga ett nytt kontor, förmansbostäder och förvaltarbostad.

Vid stoppet under hösten 1932 byggdes en ny skorsten. Den gamla fyrkantiga skorstenen som troligtvis byggdes när sågen startade på 1890-talet var i dåligt skick. Som Erik Forselius skriver "att skorstenen redan efter en kort tids drift visade allvarliga tecken på att störta in med påföljd att manskapet till slut vägrade arbeta förrän den gamla skorstenen rivits och ersatts med en ny" På bilderna ser man att även pannhuset byggts ut.

Ett stort problem var att det sågtimmer Sandviks Såg fick under de första åren till stor del var av undermålig kvalitet som andra köpare hade ratat under tidigare år. En del av stockarna hade legat flera år i vatten och var skadade. Det medförde att det blev en stor andel virke av sämre kvalitet. Utlastningen drog också höga kostnader. P.g.a det dåliga skick utlastningsledningar, justerverk m.m var i gick det inte att räkna fram något ackord utan allt stuvningsarbete betalades med timpenning men det var framför allt bristen på pråmar som gjorde utlastningen dyr. I köpet av sågverket ingick bara 8 pråmar, behovet var 40-45 pråmar. Bristen på pråmar orsakade mycket övertid vid utlastningen och enbart pråmbristen stod för ca 30 % av den totala kosnaden för utlastningen. Under 1932 producerade sågverket 6365 standards, det var lite mindre än vad som var budgeterat men fullt godkänt.

 

 

1933

Driften som stoppats den 22:a december 1932 åter-upptogs den 8:e januari 1933. Efter någon veckas drift frös kylaren till loket sönder under en köldknäpp. Då insåg man att det behövdes ett varmgarage för loket. Kylan gjorde också att vattnet frös vid timmerintaget till sågen så det blev stora problem med sågningen. En ny varmvattenbassäng vid timmerintaget var under tillverkning men inte klar ännu. Det ilandrullade timret räckte bara fram till den 5:e mars då det blev driftstopp fram till den 27:april. Det fanns timmer i viken men när isen lade sig hade man bara fått iland 124 000 stockar av de ca.170 000 som skulle ha behövts. Arbetarna skyllde timmerbristen på förvaltaren Erik Forselius som kom till Seskarö från ett sågverk i södra Norrland och saknade erfarenhet av vintern i norr. Under stoppet var i alla fall ca 110 man sysselsatta med jobb i brädgården, reparationer av pråmar, reparation av ångpannor och andra nödvändiga reparationer.

I oktober 1933 var upprullningen av timmer klar för nästa vinter. Nu hade man ca 200 000 stockar på land så det räckte till sågning hela vintern. I oktober/november blev det ett par veckors stopp och då installerades den nya ångmaskinen som köpts in. Under 1933 sågades det totalt 9841 standards vilket var en kraftig förbättring från tidigare år. Kvaliten på sågtimret var dock inte bättre än föregående år så det blev mycket kvinta och utskott det året också. Det blev en livlig skeppning under året där den första båten kom in tidigt i juni och den sista i slutet på november.

Under tiden de två sista båtarna lastades blev det ordentligt kallt och det bildades snabbt is i hamnen och det var med stora problem som de relativt små hamnbogserarna lyckades transportera pråmarna till och från fartygen. Hamnbogserarna var för små och motorsvaga för att bryta upp en isränna från hamnen ut till öppet vatten så Domänverket be-gärde assistans av Statsisbrytaren YMER men isbryt-arledningen avslog begäran av två anledningar. Dels var Statsisbrytarna inte till för att assistera i de lokala hamnarna, dels för att utprickning och djupangivelser för farleden in till Sandviks Såg var gamla och inte helt tillförlitliga. YMER hade ett djup-gående på ca 23 fot och det var exakt det maximala djupgående som farleden in till Sandviks Såg var godkänd för vid medelvattenstånd. Vid tillfället var vattenståndet 2 fot under medel och det bedömdes att risken för att gå på grund och skada isbrytaren var för stor.

Sandviks Såg var till slut tvungen att anlita den isbrytande bogserbåten VALKYRIA från Luleå. Båten var ca 30 meter lång och hade en maskin som vid forcering kunde leverera ca 900 IHK så att bryta en isränna ut från Seskarö var inga problem. Kost-naden för isbrytningen landade på 2500 kronor och Domänverket försökte få rederierna att betala detta men rederierna vägrade så sågen fick stå för den kostnaden.

Skeppningssäsongen 1933 avslutades när S/S TYR avgår den 26:e november. Den 19:e december stoppades sågen för helg och reparationer

1934

Driften startade upp igen efter nyårshelgen och pågick med dubbelskift fram till den 24:e mars då det blev ett tre månader långt driftstopp p.g.a. timmerbrist. Under stoppet byggdes maskinhuset ut, en ny ångpanna och en ny ångmaskin install-erades. Under sommaren kom det in för lite timmer så i mitten på augusti stoppades driften helt igen. Allt timmer var sågat och enda verk-samhet som pågick var utlastningen som syssel-satte ett antal man. I slutet på augusti hade det kommit in tillräckligt mycket timmer för att starta upp sågen igen och driften pågick till största del med tvåskift fram till den 19:e december då det var det dags för det sedvanliga helgstoppet. Utlastningen som varit intensiv under hösten var då klar för säsongen så i stort sett alla arbetare blev utan arbete.

Sommaren 1934 bildade Domänverket ett bolag där verkets anläggningar i Båtskärsnäs, Karlsborg och Piteå ingick. Som chef över det nya bolaget tillsattes Erik Forselius.. Faktor Abner Lindahl fick då ta över det dagliga ansvaret för Sandviks Såg direkt underställd Erik Forselius. Det är lite oklart vilken titel Lindahl fick till en början men han fungerade som Förvaltare för sågen och fick den titeln senare. Abner Lindahl hade varit bosatt länge på Seskarö. Han kom till ön i början på 1910-talet från Töre och arbetade på Granviks Såg i olika befattningar fram till nedläggningen, sista åren som faktor. När Granviks Såg lagts ned fick Abner Lindahl en tjänst som Skogsfaktor i Holmens Bruk. Lindahl var ansvarig för uppköp av råvara från Tornedalen och samtidigt chef över Holmens flottnings-anläggning i Sammakkoviken på Seskarö. När Sandviks Såg startade upp igen 1932 fick Lindahl tjänsten som faktor på sågen.

Forselius flyttade från Seskarö till Båtskärsnäs i slutet på 1934 och troligtvis fick Abner LIndahl flytta in i den relativt nybygga förvaltarbostaden, eller Herrgården som den också kallades för, i början på 1935. På bilden nedan ses Abner med familj på trappen till Förvaltarbostaden

1935

I början på januari 1935 startades driften igen men den 23:e mars var allt timmer slutsågat och driften stoppades igen. Efter en månads stopp startades sågen igen och körde med dubbelskift en månad innan timret tog slut igen och det blev ett par veckors driftstopp. Resten av året pågick driften med en- eller tvåskift med undantag för ett två veckors stopp under sommaren då det blev platsbrist i brädgården. Eftersom det planerades att skeppa ut över 10 000 standards under året och en hel del av arbetarna skulle ha sysselsättning med de reparations och förbättringsarbeten som var planerade var större delen av arbetarna sysselsatta under stoppen.

Under stoppet gjordes en del reparationer och förbättringar, bl.a. lades järnvägsspåren i brädgården om, det byggdes en ny smedja, ett lokstall och en ångtork. Ett problem alla sågverk utan torkhus var att det inte gick att förutsäga när det sågade virket var klart för leverans, Torktiden i stabbarna varierade högst betydligt beroende på väder, vind och luftfuktighet och var allt mellan 4 veckor och sex månader. Med ett torkhus kunde man nu i princip sälja en del av det sågade virket och planera leverans direkt stocken var sågad. Det framgår inte vilken typ av torkanläggning som byggdes eller vilken kapacitet den hade men vid ungefär samma tid byggdes ett torkhus i Båtskärsnäs med en kapacitet av 16 standard per dygn så troligtvis var den av liknade storlek eller något mindre.Det planerades också för en flishugg för att krossa sågavfallet till flis. och under hösten påbörjades pålningen för den linbana som skulle gå med flisen från såghuset ut till kolbacken. Under 1935 producerade sågen totalt 9442 standards.

På Domänverkets ritning från 1934 framgår var torkhuset och den nya huggen skulle placeras.

1936

Det dröjde fram till den 13:e mars innan sågen startade upp för första gången under 1936. Under stoppet byggdes en flishugg för sågavfallet, en transportör för flisen från sågen till laststationen för linbanan som också färdigställdes. Linbanan sträckte sig från sågen till kolbacken och gick en lång sträcka över vattnet. Totala längden var drygt 800 meter. Avfallshanteringen som tidigare krävde ett stort antal man blev nu mer eller mindre automatiserat. Sågavfallet gick från sågen gick via nya flishuggen till en transportör ut till lastnings-stationen för linbanan. Linbanan transporterade sen flisen till ett upplag på kolbacken där den senare lastades på pråmar som bogserades till massafabriken i Karlsborg. Det var inga små volymer som skulle hanteras. Vid en årsproduktion på ca 10000 standards beräknades det ge ca 60000 m3 kokflis och 10000 m3 bränsleflis. Med den nya investeringen av hugg, laststioner och linbana gav flishanteringen ett överskott på drygt 130000 kronor per år. På Lantmäteriets karta till höger från 40-talet ser man Linbanans sträckning. På den nedre ser man slutet på linbanan ute på kolbacken, flishögarna och ett par av de pråmar som användes för att transportera flisen till Karlsborg.

 

I september 1936 meddelade bolagsledning att driften skulle läggas ned för året när den sista båt-en var lastad. Orsaken var timmerbrist. Den 19:e november stoppade sågen, ett stopp som beräk-nades pågå fram till mars 1937 då det förväntades komma in mer timmer. Den svåra snövintern året innan hade medfört att Domänverket inte kunnat få fram tillräckligt med timmer för drift hela året. I stort sett hela arbetsstyrkan på 300 man blev permitterade, det blev en tung vinter för Seskarö.

1937

Under våren 1937 återupptogs sågverksdriften igen. I början på mars fick förvaltaren Erik Forselius besked att tilldelningen av timmer till Sandviks Såg i framtiden bara skulle räcka till att såga 9000-9500 standards. Efter alla rationaliseringar och andra för-bättringar under åren hade sågen en betydligt högre kapacitet än det. Erik Forselius räknade ut att med dubbla skift skulle den timmermängden vara sågad på 17 arbets-veckor, med enkelskift 41 veckor. Vid enkelskift krävdes ca 70-80 man, vid dubbelskift ca 120-140 man. Dessutom behövdes under sommaren ytterligare ca 100 man för diverse jobb, t.ex. timmermottagning och timmerrullning, utlastning och kapning från brädgården, pråmskötsel m.m.

För att få en så jämn sysselsättning som möjligt över året ville Forselius införa dubbel-skift mellan 16/11 till 30/4 och enkelskift mellan den 1/5 och 14/11. Under dubbelskiften skulle man hinna med att såga ca 5200 standards och under enkelskiften ca 4300 vilket då skulle motsvara timmertilldelningen. Genom att gå över till enkelskift under sommaren skulle det frigöras 70-80 man från det andra skiftet som då kunde sättas in i timmerbommen, brädgården m.m. och behovet av extra personal under sommaren skulle minska till ungefär ett 20-tal erfarna arbetare för timmerrullning och 10-tal grovarbetare. Eftersom det var dyrare att såga under vintern skulle kostnaderna öka men samtidigt fanns det motsvarande besparingar i och med att den tillfälliga personalen minskade.

Forselius sammanfattar sitt förslag ”Om vi ordna med arbetena på ovanstående sätt komma vi att få en arbetarstam, som visserligen är kvantitativt mindre än den vi f.n. sysselsätter, men som i stället kan erhålla arbete så gott som året runt. Detta är ju ett önskemål såväl som från arbetsteknisk som kommunal synpunkt, emedan vi på sådant sätt vinna att de bästa arbetarna behållas, samt att dessa kunna draga försorg om sig själva så att kommunen ej behöver vidkännas utgifter för understöd för dem och deras familjer.”

Forselius konstaterar till sist att konsekvenserna av hans förslag troligtvis skulle leda till att ett antal arbetare på Seskarö skulle bli överflödiga och tvingas flytta från ön. I slutet på december stoppades sågen för det sedvanliga helgstoppet.

1938 - 1941

Efter ett tre och en halv månads stoppp körde sågen i gång igen den 13:e april 1938. Sågningen av de 90000 stockar man hade på land räckte bara sex veckor så sen var det dags för nästa stopp. Den 2:a maj 1938 drog en hård nordlig storm över Seskarö och slet av draglinan i linbanan. Linbanan var byggd som en tvålinors bana med en kraftig bärlina där korgarna löpte och en separat draglina som drog fram korgarna. Det tog några dagar skarva linan och utan flistransport var sågen tvungen att stanna. Den 24:e maj kom skeppningssäsongen i gång då den första båten för året anlände.

Vintern 1938/1939 kördes sågen med dubbla skift. Trots de dubbla skiften vid sågen gick ca. 100 man arbetslösa på Seskarö. Prognosen var nu att även vid normal drift med tvåskift skulle arbetslöshetssiffran ligga runt 100 personer. De ombyggnader och rationaliseringar som gjorts under åren hade minskat behovet av arbetskraft väsentligt. Åren 1940 och 1941 fortsatte driften med perioder med ett- och tvåskift och perioder med kortare och längre driftstopp.

Den 1:a januari 1942 bildade staten ett affärsdrivande bolag där alla statliga skog-sindustrier samlades i ett aktiebolag som låg under Domänverket. Bolaget fick namnet Aktiebolaget Statens Skogsindustrier men kom allmänt att kallas för ASSI. Bolaget beskrevs av dåvarande jordbruksministern som ett ”rent affärsföretag som drivs i konkurrens med såväl inhemska som utländska företag”. Sandviks Sågverk fick då tillsammans med ett antal andra sågverk och andra skogsindustrier en ny ägare. Även om ASSI var ett bolag som låg under Domänstyrelsen var tiden som dess direkta ägande över Sandviks Såg över.

Bogserbåtarna

Bogserbåtar var en nödvändighet vid alla sågverk. Vid Sandviks Såg hade de tre olika primära uppgifter, transportera virkespråmarna till och från båtarna som skulle lastas, bogsera timmerflottar till sågverket och assistera i timmerbommen. När sen flistrans-porterna till Karlsborg och Piteå började i slutet på 1936 behövdes också båtar för att dra de pråmarna. Det framgår inte av Domänverkets handlingar vilka bogserbåtar som användes under de första åren men på en bild från 1933 ser man Söderholmsbåtar TORBJÖRN och STYRBJÖRN bogsera en virkespråm vid lastning i hamnen.

Det finns en del kontrakt sparade från 1937-1940 och 1937 fick Erik Söderholm kontrakt på timmer- och pråmbogsering med sin Bogserbåt TORBJÖRN. Erik Söderholms båtar TORBJÖRN och STYRBJÖRN hade bogserbåtskontrakt med Domänverket under resten av 30-talet.

STYRBJÖRN bogserade också pråmar tillsammans med bl.a. TÖREFORS som senare fick namnet VIKING 1. Pråmbogseringen var inte helt riskfritt. Det hände vid ett flertal tillfällen att de relativt små och motorsvaga bogserbåtarna tappade pråmarna vid hårt väder. VIKING 1 sjönk också under 50-talet under en pråmbogsering. På bilden till vänster ligger VIKING 1 vid Leppiniemikajen och väntar på pråm. I bakgrunden syns kolbacken med flishög-arna och pråmslipen.

Arbete och arbetslöshet åren 1932 - 1942

Myndigheterna hade hävdat sen 20-talet att Seskarö har för stor befolkning i förhållande till de arbetstillfällen som kunde erbjudas vid sågverket. En viss utflyttning skedde under 20-talet och början på 30-talet men efter sågens nystart 1932 började folkmängden öka igen och 1935 fanns det åter ca 1450 bofasta på Seskarö varav ca 350 arbetare som var beroende av jobb på sågen. Matematiken var enkel, inte ens med kontinuerligt tvåskift skulle alla få jobb. I takt med moderniseringar och rationaliseringar minskade behovet av anställda på sågen år för år. De ständiga driftstoppen gjorde också att många var tvungna att ta de lågbetalda AK-arbeten som staten erbjöd, de som inte kunde ta de jobben fick leva på fattigvårdsbidrag eller vara helt utan inkomst.

Under andra halvan av 30-talet fick Nedertorneå Kommun beviljat en del statliga och kommunala beredskapsarbeten på Seskarö bl.a. byggdes Leppiniemikajen, idrottsplan vid Ormberget och stenmuren runt kyrkogården med hjälp av statsbidrag och be-redskapsarbete. Statens arbetslöshetskommission (AK) som beviljade dessa jobb var egentligen emot detta för de ansåg att det motverkade och fördröjde den avflyttning från ön som var nödvändig.

Den 30:e mars 1937 skrev Landshövding Gärde skrev ett brev till Jordbruksministern där han beklagade sig över Domänverkets arbetssätt på Sandviks Såg där det oftast under sommaren var uppemot 300 anställda men där sågen stod still under vintern och i princip alla blev arbetslösa. Han skrev bl.a. ”Den av sågverksledningens bedrivna arbetspolitiken med dess markerade , tillfälliga, ansvällning av arbetstillgången under sommaren har haft ytterligare en menlig påföljd. Man har därigenom i stället för att underlätta den av, bland annat, statsutskottets tydligen åsyftade succesiva nedminskning av öns befolkning framkallat en viss inflyttning av arbetskraft till ön”

”Sett på längre sikt konserveras här igenom det s.k. Seskaröproblemet i stället för att småningom bringas mot sin lösning”

Erik Forselius begärde då utdrag ur församlingsböckerna över samtliga in-och utflyttade mellan åren 1932-1936. Sen fick Abner Lindahl som kände de flesta öbor gå igenom listorna och undersöka hur många av de nyinflyttade som hade fått jobb på sågen. Ett utdrag av Abners lista nedan.

Med stöd av Forselius/Lindahls utredning svarade Domänstyrelsens generaldirektör Kuylenstierna ”Gent emot av länsstyrelsens gjorda uttalanden angående viss ökning av befolkningen på Seskarö hänvisas till här bilagda, av pastorsämbetet å Seskarö lämnade uppgifter, här av torde framgå att av länsstyrelsens lämnade befolkningsstatistiska upp-gifter äro väl summariska vid bedömande av sågverksrörelsens vid Sandvik inflytande på den totala befolkningstillväxten på ön. Även om under iståndsättningsperioden vid enstaka tillfällen någon ökning i manskapsstyrkan erfordrats har sågverksrörelsen vid Sandvik under Domänverkets regi icke dragit några nya arbetare till ön”

I december 1937 uppvaktade en tvåmannadeputation från Nedertorneå Kommun social- och jordbruksministrarna. Deputationen, som bestod av kommunalordföranden Emil Segerlund från Mattila och ledamoten av fattigvårdsstyrelsen Einar Engström från Seskarö, ville få statens medverkan till en viss avfolkning av Seskarö där det fortfarande fanns många arbetslösa. Deras budskap till ministrarna var ”Trots att Domänverket sattes igång 1931 och trots att konjunkturerna förbättrats sedan dess har våra fattigvårdskostnader stigit avsevärt. De äro för innevarande år uppe i 203 000 kronor vilket är för mycket för en kommun med något över 4200 invånare. Skatterna äro orimligt höga och det finns ingen annan möjlighet än att försöka föra en del av folket till andra landsdelar” De ville att man med AK-medel, i så stor utsträckning som möjligt, skulle bereda plats för de arbetslösa ungdomarna vid yrkesskolor. För de äldre vill kommunen att staten skulle lösa in deras gårdar och ge dem ett kontant bidrag på 1500-2000 kronor.

I september 1938 kallade Landshövding Hansén en tremannadelegation till ett sammanträde där det i första hand skulle diskuteras var ”överskottsarbetskraften på ön” skulle placeras. Landshövdingen påpekade att det gällde i främsta rummet att skaffa utkomst åt de ogifta män som inte kan tänkas erhålla arbete i den nuvarande industrin på ön. Dessa ungkarlar bör söka sig arbete på annat håll.

Nu började allt fler öbor söka sin bosättning och försörjning på annat håll och befolkning minskade igen. En bidragande orsak var de statliga flyttbidragen och ytterligare flytthjälp från kommunen. Mellan åren 1936 och 1942 minskade befolkningen med drygt 220 personer.