Haparanda uthamn

Haparanda uthamn till Karl Johans Stad eller Säivis?

I början på 1920-talet började Haparanda uthamn i Salmis, som byggdes 1871, få problem med vatten-djupet och det blev nödvändigt att hitta en ny plats för uthamnen. I februari 1928 beslutade regeringen att "Väg-och Vattenbyggnadsstyrelsen därför skynd-samt verkställa en jämförande utredning i fråga om Karl Johans Stad (Nikkala) eller Säivis Bredvik så som ur den allmänna tekniska och ekonomiska grunder lämpligaste platsen för Haparanda ut-hamn". Riksdagen beviljade pengar till denna utred-ning om alternativ till Karl Johans Stad som var det ursprungliga förslaget.

Haparanda uthamn till Seskarö?

Det fanns många som ansåg att Seskarö skulle vara den lämpligaste platsen för en uthamn och den 28 februari 1928 hölls ett möte på ön där man beslutade att skicka en skrivelse till Landshövdingen och Nedertorneå kommunfullmäktige om att även Seskarö skulle ingå i utredningen om hamnens placering. Mötesdeltagarna erbjöd samtidigt 247 fridagsverken om undersökningen kom till stånd omedelbart. Landshövding Gösta Malm som tidigare avfärdat Seskarö som ett alternativ, främst beroende på att ordentliga djupmätningar saknades och den stora kostnaden med att bygga väg/järnväg till ön, ändrade sig och framförde nu till regeringen att man borde göra "summariska" grundborrningar och pejlingar för att ordentligt utvärdera Seskaröalternativet.

Under våren 1928 bedrevs en hård kampanj för att inkludera Seskarö i frågan om hamnens placering. En deputation bestående avriksdagsmännen O W Lövgren Kalix-Nyborg och Robert Samuelsson från Luleå tillsammans med representanter för den kommitté som bildats på ön uppvaktade regering och riksdag den 26 april 1928. Representanterna från Seskarö var S. Nordenstam, Emil Fredriksson, D. Fahlen, G. Wikberg och P. Naucler. Nu var det inte bara hamnfrågan som togs upp, frågan att få staten att ta över och starta upp Sandviks såg var nog viktigare. Skrivelsen om uthamnen mottogs enligt S. Nordenstrand, som var en av delegaterna, välvilligt och regeringen lovade att gå med på en förnyad undersökning och om kostnaderna inte blev för höga såg de inget hinder varför hamnen inte skulle kunna placeras på Seskarö.

<

Under våren och sommaren 1928 bedrevs en intensiv lobbyverkamhet för att få hamnen till ön. Fördelarna var många, en betydligt bättre och mer lätt navigerad farled in till hamnen, ett mer skyddat läge än Karl Johans Stad och erforderligt vattendjup utan muddring. Nackdelen var naturligtvis den ökade kostnaden för väg- och järnvägsför-bindelsen till ön. I slutet på augusti 1928 kom också stora delar av regeringen på besök för att på plats titta på hela den s.k. "Seskaröfrågan" som nu började bli akut. Under slutet på 1928 var arbetslösheten på ön uppe i osannolika 92 %. Det fanns förslag på att avfolka hela ön, länstyrelsen inventerade fastigheter som då skulle lösas in så natur-ligtvis hoppades Seskaröborna att regeringsbesöket skulle medföra att antingen sågen startades upp igen eller att hamnen skulle byggas på ön.

Beslut att utreda Seskaröalternativet

I slutet på september 1928 kom då det efter-längtade beslutet. Väg- och Vattenbyggnadsstyr-elsen beslutade att undersöka och upprätta en arbetsplan för anläggande av en uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans Stad och Seskarö. Alternativet Säivis-Bredvik verkar ha för-svunnit ur diskussionen när Seskarö kom in i bild-en. Beslutet var en seger för de som kämpat för att en riktig undersökning och kostnadskalkyl togs fram för en hamn på Seskarö. I slutet på april 1929 kom Kapten Sparre från Väg-och Vattenbyggnadsstyrelsen till Seskarö för att göra en del mätningar och provtagningar för den planerade väg- och järnvägsbron. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hade också begärt in ett yttrande från Haparanda ortens skeppare och ångbåtsförare som fullständigt dömde ut det broförslag som tagits fram. Det skulle omöjlig-göra timmertransporterna genom sundet.

Seskaröalternativet

I det förslag till uthamn på Seskarö som ritades 1928 fanns det två alternativa kajplatser, Sandvik och Grodviken (Sammakkoviken). Det fanns alltså tre olika alternativ för uthamnen. Karl Johans Stad, Sandvik eller Sammakkoviken på Seskarö. På en ritning från december 1928 ser man att det också från början fanns tre olika alternativ för väg- järnvägsförbindelsen till ön, Santasaari- Reväsaari och Saarisgrundlinjen.

Under 1929 föll de två Reväsaarialternativen bort och det blev Santasaarilinjen som gällde. Sträckning på den är ungefär som vägen ut till ön är idag. För bron över sundet fanns det två förslag, ett med en frihöjd av 9 meter över normalvattenstånd och ett med en frihöjd på tre meter. För tremetersalternativet var det planerat för ett svängspann på 70 eller 30 meter som kunde öppnas vid behov.

Det som framgår av ritningarna planerades det två alternativa bangårdar beroende på om kajen skulle placeras vid Sandvik eller Sammakkoviken. Vid Sanviksalternativet skulle bangården byggas söder om Sandviken, vid Sammakkoalternativet skulle bangården hamna väster om kyrkan mot träsket.

Vilket av kajalternativen som var huvudspåret framgår inte av ritningsunderlaget, det kanske inte var utrett i detalj då. Kajen vid Sandvik var tänkt att anläggas mitt emot brädgården. Se bild

Kajen för Sammakkoalternativet var inritad på Trevaluotos västra strand.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens förslag till regeringen

Den 12:e november 1929 kom beslutet som i praktiken avgjorde frågan då  Väg-och Vattenbyggnadsstyrelsen över-lämnade sitt förslag till regeringen där de efter utredning kommit fram till att den lämpligaste platsen för uthamnen är Karl Johans Stad. Det främsta argumentet var att kostnaden för framför allt brobyggena över till ön skulle bli väldigt höga.

 

Hamn

Vägförbindelse

Järnvägsförbindelse

Totalt

Sandvik

790 000

710 000

5 640 000

7 140 000

Sammakko

725 000

730 000

5 640 000

7 140 000

 

Karl Johans Stad

1 255 000

205 000

1 400 000

2 860 000

 

Ovanstående kostnad gäller för en brohöjd på nio meter. En brohöjd på tre meter med svängspann skulle minska kostnaden med ca. en miljon för bägge Seskaröalternativen. I alla tre alternativen har man räknat på en kajlängd av 110 meter varav 75 meter med minst 6 meters vattendjup.

Det som talade för Seskarö var att

- tillräckligt vattendjup för både Sandvik och Sammakko redan fanns.
- någon inseglingsränna in till hamnen behövdes ej utföras då den redan fanns.
- inseglingslederna i yttre skärgården var bättre för Seskarö än Karl Johans Hamn.
- en fortsatt ev. utbyggnad av hamnen var avsevärt billigare på Seskarö p.g.a. att tillräckligt vattendjup fanns.

Det som talade emot Seskarö var

- den höga kostnaden
- avståndet till Haparanda

Sen skriver Väg- och Vattenstyrelsen följande "I fråga om vindförhålladena anses alla hamnlägen vara goda. Vindar mellan Nordost och Nord äro de enda som påverka själva hamnbassängerna och torde vara avsevärt besvärligare vid Seskaröhamnarna än vid Karl Johans Stad"

Kungl. Maj:ts Proposition nr 222 14 mars 1930

1930 kom så en Kunglig propostion till Riksdagen att bevilja anslag på 855 000 kronor för hamnbyggnad och tillfartsväg till Karl Johans Stad. Kostnaden för järnvägsförbindelsen till hamnen hade flyttas till Järnvägsstyrelsen och resten av kostnaden fördelades över fler budgetår. Riksdagen beviljade 200.000 kronor för kommande budgetår och hamnbygget kunde starta. Hamnen invigdes i oktober 1934.

Historien om uthamnen blev bara en parentes i Seskarös historia och när staten något år senare köpte Sandviks såg och startade upp den igen så var nog den förlorade hamnen redan glömd. Det kanske var det bästa för ön att hamnen inte byggdes på Seskarö för då hade man antagligen stått med flera kilometer rostig järnvägsräls och en förfallen bangård idag.

Källor: Länstidningar 1928-1929, Riksarkivet och boken Haparanda Stad 100 år

Tillbaka till BLANDAT.